Kungsgatan 17 i Uddevalla.
Trolig fotograf David Almquist
Källa: Bohusläns museum, Digitalt museum
Berättelsen om mörderskan Britta Maria Andersdotter
Ofta får vi på Bohusläns Föreningsarkiv besök av släktforskare som söker information rörande deras släktingar, dels i arkivmaterial men också i vårt omfattade tidningsarkiv.
Vid ett tillfälle gällde det en släkting som blivit mördad i Uddevalla under augusti månad 1870. Vid detta tillfälle hade besökaren tur då det utifrån datumet gick att hitta flera artiklar från denna, som det skulle visa sig, mycket tragiska händelse. Föga visste vi vad som väntade när vi började nysta i denna kriminalhistoria vilken skulle komma bita sig fast i både kropp och själ. Här följer en berättelse som skildrar mörderskans liv baserad på de vittnesskildringar som framkom under rannsakningar i Rådhusrätten och som sedan publicerades i tidens dagstidningar. Känsliga läsare varnas för otäcka beskrivningar.
Den svikna fästmön
Britta Maria Andersdotter föddes den 9 augusti 1826 i hemmanet Thorsås i Brunns socken, Timmerstads församling i Västergötland. Hon hade ljust hår och blå ögon.
Båda hennes föräldrar dog under hennes uppväxt. Hon konfirmerades vid 16 års ålder och vistades i föräldrahemmet tills hon fyllt 24 år. Därefter var hon under de kommande sju åren i tjänst såsom piga hos åtskilliga hemmansägare i hemorten och därefter tjänade hon i ytterligare 7 år såsom köksa hos herr major Dahlström med vilken hon 1864 flyttade till Berg, Herrestad, strax utanför Uddevalla.
Året därpå tog hon tjänst hos handlaren Carl Fritjof Zellander vilken hade handelshus på Kungsgatan 17 i Uddevalla. Zellander var gift med Emerentia (Emma) Elisabeth Rikenberg och tillsammans hade de barnen Olga, Emil och Ida. 1868 avled både Emma och Olga. Emma på grund av konvulsioner (kramper/anfall), troligtvis epilepsi, och Olga i Scharlakansfeber.
Året därpå gifter Zellander om sig med Sofia Charlotta Riddarbjelke. 1870 drabbades familjen av ett nytt tragiskt dödsfall då handlaren tog sitt liv genom hängning. Samtidigt var Sofia Charlotta gravid och födde 4 månader efter makens dödsfall en flicka vilken också kom att få namnet Olga. Andersdotter fortsatte att arbeta för familjen Zellander.
Fru Zellander
Barnen Zellander
Handlare Zellander
Fru Zellander, Fotgraf okänd. Barnen Zellander Foto Axel Theodor Lindahl. Handlare Zellander Foto Jonas Robert Andrée.
Källa Bohusläns museum, Digitalt museum.
Under hennes tid i Berg blev hon bekant med Karl Johansson. Bekantskapen övergick så småningom till ömsesidig kärlek och de förlovade sig i början av 1870 med avsikt att ingå äktenskap under följande höst varpå hon sa upp sin tjänst tills denna tidpunkt.
Britta Maria hade alltid haft en god hälsa men kunde besväras av ett häftigt uppbrusande sinne som gjorde det svårt för henne att komma överens med sina likar. Trots detta sågs hon som en hygglig och bra människa och hon var mycket avhållen av hennes husbondefolk. Hon hade under senare år blivit ”väckt” och var ofta sysselsatt med religiösa tankar. Hon läste Guds ord och besökte gärna kyrkan. Ibland hade hon grubblerier och farhågor för livet efter detta.
En söndag i augusti 1870 kom Karl på besök. Han berättade att hans föräldrar ogillade deras parti och att de nog gjorde bäst i att slå upp förlovningen.
– ”Var god stanna kvar hos mig över natten” sa Britta Maria förtvivlat. Karl svarade inte.
– ”Du håller då icke av mig. Du har blivit så kall för mig, annars skulle du icke nekat att stanna kvar hos mig” utropade hon förolämpat. Karl gick sin väg utan att se sig om.
Ensam kvar fanns Britta Maria, sorgsen och förtvivlad, oroad för sin framtid.
Under de följande dagarna led hon svåra kval. Hon var 44 år, kände sig så hjälplös, övergiven och ensam i världen. Hon led av samvetskval och rädsla för livet efter detta och plötsligt slogs hon av en tanke. Om hon dödade en annan människa så skulle hon, efter att ha bett Gud och människor om förlåtelse för sitt brott, själv bli avrättad och på så sätt befrias från detta eländiga liv. Om hon dessutom utsåg en gudfruktig människa som offer så skulle denna få leva lycklig på andra sidan graven.
Till offer utsåg hon en äldre ogift kvinna som bodde och tjänade i södra delen av Uddevalla. Hon begav sig till hennes hem med avsikt att få denna med till Zellanderska huset där hon ämnat utföra mordet. Till sin stora lycka var gumman inte hemma och Britta Maria bad hälsa till gumman att denna skulle besöka henne senare samma afton.
Väl hemma satt hon och väntade med en kniv men gumman dök aldrig upp. Med samma tunga sinnesstämning tvingades hon i stället till sängs.
Mordet
Morgonen därpå steg hon upp vid 5-tiden men på grund av sin håglöshet kunde hon inte företa sig några av sina sysslor, mer än att bädda upp den träsoffa där hon under natten haft sin viloplats. Då hennes matmor vid tillfället vistades på Gustafsberg med sin familj blev hon ombedd att ombestyra uppköp för hushållet men inte heller det klarade hon av.
Samtidigt några mil därifrån, på Solbergs ägor, i Forshälla befann sig den 65-åriga backstugusittaren Helge Andersson tillsammans med sin lika gamla hustru Inger Maria Nilsdotter. De hade varit gifta sedan 30 år tillbaka och hade under sitt lyckliga äktenskap fått tre barn, två döttrar och en son vilken alltsedan barndomen varit sinnesrubbad, och som fortfarande var bosatt i hemmet. Vid 7-tiden på onsdagsmorgonen begav sig Inger Maria till Uddevalla för att sälja ett halvt tjog ägg och några bär.
Inte ont anande anlände hon till Zellanderska huset runt 9-tiden för att där försöka sälja sina ägg. Hon mötte den anställda bokhållaren Liljebjelke vilken beslutade att köpa äggen. Han bad gumman att vänta en stund under det han hämtade posten, varefter hon sedan skulle få sin betalning inne i butiken. Trött efter den långa promenaden satte sig Inger Maria i kökstrappan för att avvakta Liljebjelkes återkomst.
I samma ögonblick vaknade mordtankarna i Britta Maria med förnyad styrka. Hon bjöd in gumman i sin lilla kammare som fanns innanför köket. Väl där satte hon sig på förut omnämnda träsoffa som stod mellan en draglåda och ett litet bord i vilket kniven låg. Det var en mindre täljkniv med en tämligen slö klinga. Britta Maria fattade oförmärkt vapnet i högra handen och gömde den i klänningsvecken vid sidan varpå hon satte sig bredvid gumman. De sa inte många ord till varandra. Gumman klagade över värmen medan hon tog av sin huvudduk och la den bredvid sig. I detsamma fattade Britta Maria gummans huvud med sin vänstra hand och böjde det bakåt och skar henne med ett raskt och kraftfullt snitt i halsen. Hon reste sig upp för att komma åt bättre och gjorde samtidigt ytterligare ett snitt.
– ”Herre Herre” ropade gumman medan hon reste sig upp för att försvara sig. Hon fattade tag i vapnet samtidigt som blodet flöt i strömmar ur såret i halsen. Britta Maria behöll dock överhanden och kastade gumman framstupa på soffan, efter vilket hon med en förfärlig iver fortsatte skära på sidorna av den döende gummans hals så att blodet pulserade i allt ymnigare floder. Hon slutade inte med slaktandet förrän gumman, utan tecken på liv, sjönk framstupa ner på kammargolvet. Det hela hade tagit fem minuter.
När mordet var fullbordat kastade Britta Maria ifrån sig kniven på den blodövertäckta soffan och gick ut i köket där hon tvättade rent sina händer och kläder i en vattenbalja. Hon gick ner på gården där hon träffade en flicka.
– ”Gå upp på min kammare så får du se någonting” sa Britta Maria. Flickan gjorde som hon blivit ombedd och kom snart tillbaka med ett fasansfullt uttryck. Ute på gården träffade Britta Maria Karolina Bengtsson, en annan piga i huset, för vilken hon berättade att hon mördat en människa. Karolina hämtade både bokhållaren Liljebjelke och fältmusikanten Dahlqvist som befann sig i huset. Väl ute på gården fick även dessa herrar till sig Britta Marias bekännelse. Hon följde Dahlqvist upp till köket och hänvisade honom in i kammaren. Förskräckt av vad han sett sprang han ut på gatan för att tillkalla polis. Väl utkommen träffade han Dr Appeltofft och tillsammans med honom återvände han till mordplatsen. Doktorn undersökte offret och konstaterade snabbt att det inte fanns något att göra. Dahlqvist tillkallade stadsfiskal Kihlberg och poliskonstapeln Wiberg vilka höll förhör med mörderskan på platsen. Efter att hon erkänt sitt brott avfördes hon till cellfängelset, till vilket hon önskat bli genast förpassad.
Vykort visande Uddevalla Lasarett och fängelse med omgivning i början av 1900 talet. Fängelsebyggnaden markerad med en vit pil.
Källa: Bohusläns museum, Digitalt museum
Rannsakning i Rådhusrätten
Lördagen efter mordet, den 6 augusti 1870, genomgick Britta Maria sin första rannsakning inför rådhusrätten med åklagare, stadsfiskal, backstugusittaren Helge Andersson samt ett antal vittnen.
Den mördades make, Helge Andersson, redogjorde för hur Inger Maria lämnat hemmet vid 7-tiden. Då hon inte återkommit under aftonen hade han gått utåt vägen för att möta henne. Han fick då från staden återvändande personer höra att en kvinna från Forshälla blivit mördad. Tidigt följande morgon begav han sig till Uddevalla och anlände just som obduktionen skulle företas. Därefter förde han hem kroppen och begravde den. Då han på ett grymt sätt blivit berövad på hans enda ålderdomsstöd vid försörjandet av honom själv och hans mindre vetande hemmavarande son, anhöll han om ett skadestånd på 500 riksdaler.
Dr Appeltofft vittnade om att Britta Maria, då han gått in i Zellanderska huset, yttrat att hon ”gjort så mycket ont och att hon mördat en människa”. Den mördade som vid Appeltoffts ankomst redan var död hade ett stort gapande sår i halsen, sträckande sig från ena örat till det andra, så att såväl luft- som matstrupen samt halsens muskler och pulsådror var avskurna. Dessutom hade hon flera sår på händerna som hon fått efter att försökt försvara sig.
Britta Maria Andersdotter visade under hela rannsakningen en särdeles lugn hållning och gav rediga men fåordiga svar. Hon redogjorde för sin uppväxt, uppbrottet från fästmannen samt det utförda mordet. Vid häktningen hade hon uppgett att hon hade en hop stölder och andra grövre brott på sitt samvete men det bestridde hon å det bestämdaste under rannsakningen. Däremot erkände hon öppet det begångna mordet. Ordföranden frågade huruvida hon kände någon ånger över mordet varpå hon svarade att hon haft svårt att sova då hon varit mycket orolig och grubblande, att hon ville ”bedja Gud och människor om förlåtelse” samt att hon i detta läge önskat att ”mordet icke blivit begånget”. Hennes lugn ingav dock inte intrycket av någon djupare ånger samtidigt som man fick uppfattningen att det fanns fler detaljer kring anledningen till detta brott om låg dolt under ytan.
När rannsakningen fortsatte fick hon sitta ner på en stol framför domarbordet och när bokhållare Liljebjelke vittnade om hennes på senare tid nedslagenhet och ledsnad på denna världen så föll hon i gråt. Han beskrev vidare att han vid hennes yttrande rörande andra grova brott på sitt samvete fattat misstankar som möjligen kunnat äga någon del i sin husbondes förtidiga död. Han ansåg dock att det sannolikt inte var fallet. Inte heller hade han någonsin märkt att hon skulle ha begått någon oärlighet. Tvärtom hade hon visat sig religiös och alltid haft ett allvarligt sedligt uppförande.
Musikanten Dahlqvist vittnade om att han känt Andersdotter i ett par år och alltid upplevt henne såsom munter och språksam men att hon dagarna före mordet varit mycket svårmodig. Efter mordet hade han funnit henne på gården gående av och an i en särdeles upprörd sinnesstämning med fördrivna anletsdrag och en stel blick, mumlandes att hon dödat ett barn. När Dahlqvist påpekat att det bara vore fantasier som konsekvens av fästmannens uppbrott svarade hon ”ja så är det, och just därföre har jag gjort det (mordet)”. Även Dahlqvist hade hört Andersdotter uppge att hon gjort mycket ont i sina dagar och bland annat ”stulit lite här och där”, en hel del saker som hon således skulle äga i sina gömmor.
Poliskonstapel Wiberg redogjorde för hur Andersdotter då han ankommit till Zellanderska huset befunnit sig i köket. Hon hade varit lugn och angav rediga svar på de frågor som ställdes till henne. Då han frågat henne om anledningen till denna gärning hade hon svarat att hon ”gjort så fasligt många brott samt att hon haft tankar på att begå mord, alltsedan herr Zellander dog”. Andersdotter nekade nu å det bestämdaste att hon skulle ha fällt dessa yttranden. Rannsakningen uppsköts till annan dag och Andersdotter återfördes till cellen.
Ytterligare rannsakningar följde då man försökte få klarhet i det av henne vid brottsplatsen uttryckta påståendet att hon skulle ha fler brott på sitt samvete. Andersdotter fortsatte bestämt att förneka detta.
Herr regementsläkaren, dr C F Appeltofft, hade fått uttala sig om huruvida han ansåg Andersdotter vara vid fullkomlig sinnesförfattning då mordet begicks. På avlagd ämbetsed intygade han att mörderskan Britta Maria Andersdotter vid tillfället varit vid fullt rediga sinnen. För att underställa denna del av undersökningen skickades rannsakningshandlingarna till Sundhetskollegium för prövning.
Ett par veckor senare kom dess utslag i vilket det konstaterades att Andersdotter ”inte kan ses hava varit vid sina sinnens fulla bruk, utan handlat under inflytande av partiell sinnessvaghet”.
Domen
Så kom då den dag då domen skulle falla. Då hon erkänt att hon i uppsåt att beröva Inger Maria Nilsdotter livet har hon enligt Strafflagen gjort sig skyldig till straffarbete för livstid. Men då Kungl. Sundhetskollegium ansett att hon handlat utan sunt förnuft tillfölje av partiell sinnesrubbning så ansåg rådhusrätten att Andersdotter skulle dömas till 10 års straffarbete samt för alltid vara medborgerligt förtroende förlustig (berövad). Hon skulle också ersätta herr regementsläkare Appeltoft för offrets obduktion och dels till den mördades mans yrkade ersättning, vilken i anseende till mannens höga ålder nedsattes till 400 riksdaler.
Detta utslag skulle underställas Kungl. Hovrättens provning. I avvaktan på denna skulle Andersdotter kvarsitta i cellfängelset.
Andersdotter överklagade domen varpå hovrätten sänkte straffet till 8 års straffarbete samt förlust av medborgerligt förtroende i 10 år. Däremot kvarstod ersättningsbeloppet vilket Andersdotter överklagade också det. Den slutliga domen inkom den 24/4 1871 i vilken ersättningsfrågan inte ändrades. Förlust av medborgerligt förtroende innebar att man ansågs vara mindre tillförlitlig och mindervärdig. Att man inte kunde inneha en offentlig tjänst, förlorade sin rösträtt, inte fick vittna inför rätta. Om en person förlorat sitt medborgerliga förtroende antecknades detta i flyttningsattesten då han han/hon flyttade.
Under häktningstiden blev Andersdotter så pass sjuk att hon ej kunde flyttas. Den 13 juni 1871, nästan 2 månader efter domen fastställts, var det till slut dags för avflyttning till fängelset.
Fängelsetiden
Den 15 juni 1871 anlände Andersdotter till Stockholm där hon skulle avtjäna sitt straff på centralfängelset Norrmalm. Om vistelsen där finns mycket lite information. Det vi kan utläsa av fångrullorna är att hon sköter sig bra. Att hon inte kan skriva men att hon kan läsa innantill, att hon förstår bra och att hon tar nattvarden 6 gånger.
Centralfängelset Norrmalm var vid mitten av 1800-talet ett av Sveriges tre kvinnofängelser.
De andra fanns i Göteborg och Norrköping.
Centralfängelset Norrmalm
Källa Wikipedia
På Norrmalm fanns ungefär 300 kvinnor där de flesta var arbetsfångar. De straffångar som fanns där var sådana som dömts till straff längre än två år, ofta för upprepade stölder eller mord.
Fängelsebyggnaderna var av sten och indelade i längor i vilka det fanns rum för vaktkvinnorna, vaktmästaren och fängelsepredikanten samt logement för straffångar. Där fanns också sjukavdelning, kök samt tvätt- och badavdelning.
Fångarna förväntades iaktta ett hövligt och anständigt uppförande. De fick inte störa stillheten genom prat, skratt eller sång. De skulle hålla både logementen och sig själva rena. Allt samröre med andra fångar genom tex. brev, tal, tecken eller gåvor var strängt förbjudet. Om de bröt mot någon regel skickades de till fängelsedirektören som höll förhör. Bestraffningarna för detta brott kunde vara ett antal dagar i mörk eller ljus cell, minskad kost eller att förlora sängkläderna.
Fångarna arbetade från morgon till kväll med korta avbrott för måltider. Fängelset fungerade som ett stort hushåll där fångarna fick hjälpa till med diverse hushållssysslor såsom städning, tvättning, matlagning, vedhämtning, uppvärmning och sjukvård. Man tillverkade också kraftig säckväv av vilken man sydde fångarnas kläder samt sängkläder till alla landets fängelser. Vissa kvinnor arbetade för privata företagare, bland annat åt sömmerskor. För de insamlade slantarna kunde fångarna köpa premievaror tex. mjölk, bröd, ost, fläsk och kött, vilka var goda tillskott till den knappa matransonen. En del av inkomsterna sattes i sparkassa och betalades ut vid frigivningen.
Livet efter fängelset
När Britta Maria Andersdotter släpps 20 april 1879 stannar hon i Stockholm där hon får tjänst som piga på adressen Götgatan 28. Dock har hon en del av straffet kvar. Hon återfår inte medborgerligt förtroende förrän 20 april 1881.
Här bor hon kvar till den 19 oktober 1881 då hon avlider. Dödsorsaken var suicidium vulnus incisum, dvs självmord genom snitt med kniv och hon begravdes fem dagar senare på Karolinska Institutet.
Götgatan 28 Stockholm
Foto Kasper Salin
Källa Digitala stadsmuseet
Här slutar den tragiska berättelsen om Britta Maria Andersdotter. Pigan som blev lämnad och avfärdad av sin fästman och i sinnesförvirring därefter mördade en oskyldig kvinna som befann sig på fel plats vid fel tillfälle. Hon avtjänade sitt straff, förlorade sitt medborgerliga förtroende genom vilket hon blir omyndig att föra sin egen talan, att gifta sig, att fatta beslut om sitt liv och sin tillvaro och bli stämplad som oförmögen av sin samtid återstoden av sitt liv. Hon valde till slut att avsluta sitt liv under tragiska omständigheter och begravdes i en anonym grav på Karolinska institutet, helt ensam i världen.
Text: Linda Ohlsson
Källor:
Församlingsbok
Fångrullor
Wikipedia
Digitala stadsmuseet
Bohusläns museum, Digitalt museum
Bohusläns tidning 1870-08-05, 1870-08-09, 1870-09-27, 1870-10-11
Jönköpingsbladet 1870-08-09
Blekings-Posten 1870-08-16
