Transkiption av intervju med Bengt Blomdahl

Bengt föddes i Uddevalla 1916, blev aktiv i SSU 1936, var senare kassör i SSU distriktet i Bohuslän, debattör och resetalare. Han efterträdde 1946 sin far Erik Blomdahl som ordförande i Uddevalla arbetarkommun. Han var också ordförande i kommunals dåvarande avdelning nr 66. Han avgick 1948 då han blev förhandlingsombudsman i svenska kommunalarbetarförbundet. Där efterträdde han Gunnar Hallström som ordförande. (Bengt avled 1996-10-22.red.anm).

Intervju med Bengt Blomdahl tisdagen den 26 maj 1981 för arbetarrörelsens arkiv och bibliotek. Intervjuare är Karl-Otof Andersson. Intervjun spelas in för arbetarrörelsens arkiv och bibliotek.

Bengt: Ja jag kan väl åtminstone försöka. Vi bodde dåligt. Det var ett trångt, litet, gammalt hus. Köket var obrukbart på vintern. Alla fick vi bo inne i rummet. Familjen var inte särskilt stor. Jag hade tre syskon så vi var totalt fem personer.

— Pappa var byggnadssnickare och långa perioder var han arbetslös. Mamma hjälpte till med försörjningen det hon kunde genom att gå och städa hos folk och hjälpa till att tvätta. Hon orkade föresten med väldigt mycket, Då fanns det ju inte vatten och avlopp vid bostäderna utan vatten t ex hämtades vid en allmän pump som fanns ungefär en 2-300 meter ifrån mitt hem där det var många, många familjer som hämtade vatten.

— Men ändå så minns jag mina tidigaste år väldigt väl. Mamma skapade en speciell atmosfär i hemmet. Vi hade ett potatisland och då när det var som sämst så var det konstigt nog så, ja det är min syster som berättat efteråt men jag kommer väl ihåg det när hon påtalade det. Hon sa att jag tyckte om någonting som var väldigt billigt. Jag tyckte om potatis och så rörde jag ihop det med mjölk och så slog jag lite salt på(Bengt skrattar). Och det var ju praktiskt ur den synpunkten att det i alla fall var billig mat. Det var något av en festlighet när mamma hade handlat på lördagar och hon kom hem och hade haft råd att köpa kokosbollar.

— Vår situation var inte sämre än omgivningens. Det var i en arbetarstadsdel av Uddevalla som hette Ramneröd. Alla som bodde runt omkring var nästan lika trångbodda. I ett stort hus intill som var hårt nedslitet bodde många barnrika familjer. Jag vet en familj där det var elva barn så de var tretton personer i ett rum och del av kök. Så att när de skulle sova så var det naturligtvis inget mer än att de låg och täckte hela utrymmet i lägenheten.

Bengt: Nä jag är född 1916. Ja så man kan säga att det rör sig omkring från de tidigaste minnena man har ifrån barnaåren fram till att jag var nio år för då flyttade vi lite närmare stan. Då byggde pappa ett hus tillsammans med en annan så då fick vi det på så sätt mycket bättre.

Bengt: Nä men jag minns det på så sätt att jag har fått berättat för mig att pappa hade någon släng av spanska sjukan och jag låg hos honom väldigt mycket. Det har man berättat för mig efteråt alltså. Sen har ju mina syskon berättat som lever ännu båda två. Och det är klart att deras minnesbilder blandas väl ihop med mina egna lite grann. Båda är lite äldre och de har då kunnat skildra hur kålrötterna var de centrala i mathållningen t ex under kriget. Personligen har jag inga sådana minnen.

Bengt: Nä det vet jag inte men däremot vet jag att han var med i sjukkassan. Den kom jag själv in i när jag började arbeta i, som man sa, stans arbete. Men det kanske vi ska återvända till men ta då som parentes om sjukkassan.

— Jag kom med i Uddevalla hundramannaförening när pappa och min bror också var med. Då var månadsavgiften har jag tittat efter en krona och tjugofem öre. Första gången jag fick sjukersättning från hundramannaföreningen det var 1938 och det var en krona och femtio öre om dagen. Det där är ju att minnas med anledning av att man tyckte att man inte löste sjukförsäkringen riktigt 1955 när man stannade på ungefär två tredje- dels nivån. Men det var ju ett väldigt stort framsteg. I förhållande till vad folk hade försäkrat sig för så var det ett väldigt framsteg. Det skapade en social trygghet.

— Nä om pappa var med i någon arbetslöshetskassa det minns jag inte men det samlades ju in pengar vet du till de arbetslösa ofta. Pappa var med i den stora byggnadskonflikten på 30talets början men där har jag inga minnesbilder av hur vi klarade livhanken. Då hade väl både min syster och min bror gissningsvis börjat arbeta så de kanske hjälpte till.

Bengt: Hundramannaföreningar fanns det många av. Hundra räknade man på att det var ett tillräckligt stort kollektiv för att utgöra en god försäkringsgrund Man ville å andra sidan inte bli större för då kunde man få med för många som kanske tog ut för mycket sjukpenning. Det var en överblickbar grupp människor samtidigt som vi var tillräckligt många för att ge en viss trygghet för att det skulle finnas medel till sjukpenningsutbetalning. Det fanns många sådana och sen så samverkade de i olika former innan vi fick de erkända kassorna.

— Ja där har jag lite suddiga minnesbilder om min pappa. Jag minns ju ändå arbetslösheten, att det var påfrestande och att vi fick pressas tillbaks till en inte särskilt god situation.

Bengt: Ja det var det ofta. Det var nog regelmässigt på vintern. Faktum var att jag nog arbetade ett tag när pappa var berörd av byggnadskonflikt.

— Jag slutade skolan 1929 efter sex års skolgång. Skolan den var nog delvis en plåga speciellt minns jag ett ämne. Jag har aldrig lärt mig rättstavning (skratt) och det kan jag dåligt än. Men när jag gick på annan form av skola senare så gick det bättre. Den där obligatoriska sexåriga folkskolan åtföljdes då också av någonting som var obligatorium så kallad fortsättningsskola som förlades då två år efter, ja då sjunde, åttonde året. Totalt omfattade de två åren fortsättningsskola bara drygt 330 timmar eller någonting sånt där så vitt jag minns. Så det var ju inte så mycket.

— Men då när jag slutade skolan 1929 då började jag arbeta som springpojke och där innan hade jag arbetat hos en trädgårdsmästare och rensat i trädgårdsland. Och det första arbetet som springpojke började jag någon månad efter att jag slutat skolan som springpojke i ett bageri. Det höll jag på med i något mer än ett år då spela den firman konkurs. Det var nog egentligen ett för ansträngande jobb i vissa avseenden för en så ung pojk. Transporten inom den här firman skedde i form av en så kallad paketcykel, en grov cykel med ett litet hjul fram och så en stor pakethållare. Då minns jag bland annat att jag hade vart nere vid som vi sa hamnstationen. Det var Uddevalla-Vänersborg-Herrljunga järnväg det. Den finns kvar ännu föresten fast i annat namn och förstatligad sen. Jag hade hämtat papperspåsar och jag var ju inte tillräckligt tung för att väga upp framtyngden i lasten så när jag cyklade så vet jag att cykeln tippade framåt och jag ramlade i gatan.

Bengt: Ja ett markerat beträffande skolan. Där har jag faktiskt nästan lite hatisk inställning mot en individ.

— Folkskolan då hade ingen gymnastiksal utan den förlades till gymnasiets gymnastiksal och där var en pensionerad kapten som var gymnastiklärare. Den mannen minns jag med fasa Han hade en liten liksom batong artad grej av gummislangar som han då stod och snärtade med i stjärten. Hela tiden som han uppträdde så hade man ett intryck av att ”nu har jag fått ta hand om fattiga ungar”. Han skulle ju inte ha det. Den känslan hade man hela tiden och han använde ord som klassificerade oss i förhållande till gymnasiet. Så det var inget vidare.

Bengt: Nä det tror jag inte att jag gjorde. Min bror gick i högre folkskola men det blev på sitt sätt inte aktuellt för mig. Det kan delvis sammanhänga med att det var när pappa var arbetslös. Det kan ha varit vid byggnadskonflikten för det stämmer ungefär tidsmässigt. Jag vet inte om det var så men det blev i alla fall inte aktuellt för mig att gå i så kallad högre folkskola

Bengt: Nä studera vidare var allt främmande för oss men ambitionen till att gå i högre folkskola vet jag att det var fler ifrån Ramneröd. Det minns jag genom Alex, som min bror heter, hans skolkamrater de fanns boende i omgivningen.

Bengt: Ja, jag kommer bara ihåg det på så sätt att dom kallade vi grisar, Men om det tog sig utryck i direkta motsättningar det har jag inget minne av, men att vi inte såg med blida ögon på varandra det är nog riktigt.

Bengt: Nä jag var faktiskt inte mer än tretton när jag började med det. Ja sen när den firman hade spelat konkurs så fick jag ett annat springpojksjobb. Jag höll mig konstigt nog inom livsmedelsbranschen(skratt). Då blev springpojke i ett charkuteri och där kommer jag inte ihåg hur länge jag var exakt men det var nog några år det, ett par år var det säkert. Det är synd därför jag kan inte då lokalisera min egen arbetslöshetstid exakt så där sviker mitt minne mig. Ja jag var springpojke där och den firman började också gå dåligt. — Den firman hade leveranser till en av kust båtarna. Då var det ju en omfattande kustbåtstrafik och bland annat så hade Bohuslänska kusten, som hade sitt huvudkontor i Uddevalla, de hade väl ett tiotal kustbåtar. Dels användes de till transporter av djur till slakterier t ex och andra varutransporter men också för passagerartrafik. En av deras båtar hette Kung Rane och restauratrisen för den båten hade det charkuteriet leveranser till så jag blev bekant med henne. När det då blev lite att göra på det här charkuteriet så följde jag med på den båten. Den gick bland annat från Göteborg på lördag middag klockan två och då serverade jag i förpiken öl till kullagerarbetarna.

— Kulans jobbare hade redan då fått den här Brattön utanför Stenungsund och hade en semesteranläggning där. Där vistades då kullagerarbetarnas familjer i en viss ordning. Jag vet inte hur det gick till men så for då de ut på lördag och då åkte de med Kung Rane som lade till där vid Brattön. Då drack gubbarna öl vid förpiken och då minns jag att jag någon lördag åtminstone fick trettio kronor i dricks och det var en väldig summa för en springpojke, Och på det där bageriet tror jag bara jag hade åtta eller tio kronor i veckan och sedan när jag var i charkuteriet hade jag nog tolv eller fjorton kronor. Att då få trettio kronor på en lördag det var stora pengar. Sen gick den båten på söndagarna och då gick den runt Orust. Det var en hel dagslång tur och då var jag också med och serverade kaffe och sådant där.

Bengt: Nä

Bengt: Nä det var aldrig aktuellt, det var det inte. Däremot var ju de som jobbade som bagare respektive charkuterister de var allt organiserade minns jag i livsmedels. Sen så blev jag arbetslös när det jobbet var slut som sagt var.

Bengt: Gissningsvis 1933,1934. Nja sannolikt var det nog 1934. Det kan naturligtvis ha varit lite senare också. Där har jag alltså en minneslucka igen.

— Det var ju alltså förfärligt då var man inte så gammal och redan arbetslös innan man var tjugo år. Då hade man då haft en arbetslöshetsperiod som var väldigt besvärlig och det kändes förfärligt naturligtvis. Det skapade en liknöjdhet som var alvarlig. Jag minns till exempel att man funderade på att tänk om man nu fick arbete så skulle man ju behöva iaktta tider. Man fick stiga upp på mornarna och sådär och det var man liksom inte van vid under den här perioden.

— Då fick vi lite understöd för att man var berättigad till det. Ja det var väl suddigt uttalat men för att man skulle få det så fick en göra en så kallad pliktvecka någon gång emellanåt. Den pliktveckan den gjordes på så sätt att en slog skärv. Skärv var alltså att man slog loss mindre stenar ur stora som var utpräglade ur berget. Det gick till så att man var två man, en hade en spett som man sade då. Det är en slägga som var vässad på ett speciellt sätt och i ett berg eller en sten finns alltid vad man säger klyv. Så höll då han den där och den andre mannen hade en större slägga och slog upp på skallen på kompisens slägga. På så sätt slog man ut skärvstycken som sedan användes som underlag vid väg och gatubyggnader. Sen skulle dessa läggas upp i skärvkistor de loss slagna stenarna och för att imponera då så åkte det nog med lite kälskott och trädrötter för att fylla ut(skratt). Det var ju illa då om det skedde vid vårkanten för sen när det tinade så sjönk hela skärvkistan ihop och så var man ju avslöjad.

Bengt: Ja det var det. Jag kommer inte ihåg om det var varannan sån period man fick göra pliktvecka eller om det var tredje vecka på en fyra veckors period. Jag kommer inte ihåg det men att det var mellanrum mellan det kommer jag ihåg. Vi åkte aldrig på AK-arbete. Det här var nödhjälpsarbeten som var förlagda till Uddevalla omedelbara omgivningar eller inne i stan.

Bengt: Ja det var det. De som var något äldre till fick åka på AK-arbete och det var bland annat nere i Småland för att röja skog och bygga vägar och ta av torvmossa. Det minns jag att några äldre kamrater jobbade med.

Bengt: Ja möjligen. Kan det ha varit åtta eller tolv kronor i veckan. Det har jag en minnesbild av. Något omkring där tror jag att det var i alla fall. Det var inte stora beloppet.

Bengt: Då bodde jag hos mina föräldrar ja. Ett tag när jag var arbetslös så ägnade jag mig lite grann åt idrott. Jag var med i Uddevalla atletklubb och brottades. Men så förändrades det och jag fick jobb som man sa i stans arbete.

Bengt: Ja jag blev hantlangare till stensättare och det var 1935. Det var också så att även det jobbet var behäftat med arbetslöshet. På vintern blev man arbetslös. Sen är det ju anmärkningsvärt att man inte fick gå med i fackföreningen sådär på en gång. Jag kom därför inte med i Kommunals avdelning förrän 1936. Så det dröjde ett tag.

Bengt: ja det stämmer det. Det var nog allmänt det. Men sen var det en annan faktor som spelade en viss roll. Jag nämnde de här pliktveckorna och delvis så gjordes ju dessa på arbeten som Kommunalarbetarna annars skulle göra. Så att där rådde en viss motsättning mellan de arbetslösa och Kommunalarbetarna. Kommunalarbetarna tyckte att de trängde ut dem från arbetsplatserna och en viss riktighet låg det naturligtvis i det. Det uppkom då en viss motsättning där och det gjorde väl också att man var lite försiktig med att ta in och organisera.

Bengt: Det är säkerligen riktigt för det var inte avtalsenliga löner som du säger. När jag började som stensättarhantlangare så tjänade jag vill jag minnas åttiofem öre i timmen.

— Det var ett hårt och besvärligt jobb och sen på höstarna så fick en göra lite andra jobb också. Så småningom fick en jobb året om och då blev det ett hårt kroppsarbete i övrigt. Det var en låg mekaniseringsgrad och det var grävning för hand med spadar istället för grävmaskiner. Det var mycket handkraft som fick ersätta det som nu är maskinkraft. Det fanns inte såna här maskiner som packade ihop jorden utan man gick med stora trädstockar som man satte ett handtag på och stötte ner. Det syntes ju att det var ett slitsamt jobb på äldre arbetskamrater. Många av dem hade men och lyten. En hade någon arm som var krokig och någon hade något stort ärr t ex i ansiktet efter någon skärva eller något annat som hade slagit sönder. Det var någon som var av med något finger, fingrar eller armar. Det flesta var nästan på något sätt märkta av sådant arbete.

Bengt: Jo det var den. Det var sextiosju års pensionsålder för Kommunalarbetarna också. Då hade man ju inte något ordnat pensionsreglemente utan det var alltså vanlig allmän folkpension som var aktuell för dem liksom för andra. Tjänstemännen hade någon sorts reglemente så en viss social skillnad fanns det på dem.

Bengt: Ja det hade jag gjort, jag var arton år när jag gick in i SSU. Jag gick in i Styrbord 1934.

— Styrbord föresten det är ju att anmärkningsvärt namn för att vara en socialdemokratisk ungdomsklubb(skratt) Styrbord det är ju höger på sjön. Men det har en förklaring. — Vid partisprängningen 1917 så tog ju de som tog till vänster de tog med sig hela det dåvarande ungdomsförbundet. När den här ungdomsklubben bildades i Uddevalla 1919 två år efter partisprängningen så ville man markera att man var parti trogen. Det gjorde man genom att ta namnet Styrbord

— Det var en stor klubb. Den var allmänt känd och respekterad. Den förde ingen anonym tillvaro i Uddevallas liv och verksamhet och i arbetarrörelsen. Den var känd på ungdomarna av många anledningar. De ordnade alltid nyårsvakor t ex och det utvecklades sedan till revyer så småningom. Det skedde en del aktiviteter i klubbens regi som var iakttagbara för många så därför var den en känd organisation.

Bengt: Nä, Pappa hade ju vart väldigt kommunalpolitiskt aktiv och var långt senare också. Han var t ex när vi bodde i den där dåliga bostaden som jag berättade om inledningsvis, så var han roteombud för fattigvårdsstyrlesen. Det betydde ju att folk kom till honom för att få hjälp i olika situationer. Han blev någon sorts rådgivare.

— Sen var pappa med och ordnade t ex såna här valmöten vi hade för olika kvarter och det minns jag mycket tydligt från tidiga barnår. Så det fanns alltså en anknytning till politiken på den sidan genom min far och han var också aktiv i byggnadsträarbetareförbundets avdelning.

— Men jag tror inte det var det som gjorde att jag blev politiskt organiserad. Jag tror det mer var en protest mot samhället. Dels så såg man då, vi hade ju fått en socialdemokratisk regering, att det fanns någon på riksplanet någon som ville göra något åt landets situation.

Det andra var ju att vi alltid hade haft en socialdemokratisk majoritet i stadsfullmäktige i

Uddevalla. Man såg ju alltså direkt att man kunde uträtta någonting över en politisk aktivitet. Jag skulle mer tro att det var sådana förhållanden som gjorde att jag gick med i Styrbord som sagt var.

Bengt: Ja ja

Bengt: Nä det hade jag aldrig. Nä redan då hade jag alltså tagit en sån ställning det hade jag gjort. Sedan blev det ju mer markerat. Jag var aldrig deltagare sådär i diskussionsmöten vid den tiden men jag var ju en flitig besökare och med på att arrangera och vara med på annat sätt.

— Landets situation på arbetsmarknaden kunde man iaktta genom vad som förekom på klubben delvis. Då vid den tiden då var ju Sverige ett strejkernas land. Det är ju först efter 1932/1933 och ännu senare, först 1938 efter huvud avtalet fram till förra årets storkonflikt och något tidigare, som Sverige inte har vart ett strejkernas land. Men då var vi det och det kunde man alltså iaktta i klubben. Det förekom väldigt ofta minns jag från de allra första åren av medlemskapet anslag till strejkande textilarbetare, till strejkande lantarbetare och det åtföljdes av någon insamling på ett klubbmöte.

— Sen en annan sak som en la märke till då var ju de här diskussionsmötena med Nationella ungdomsförbundet.

Bengt: Det var nazisterna det ja. Ja nazisterna uppträdde ju också rent som nazister men det fanns ju nationella ungdomsförbundet också som vi ju betraktade som likvärdiga nästan med de andra.

— Nä jag var inte med på några såna möten som debattör men däremot var jag på möten. Jag minns när Nationella ungdomsförbundet ordnade ett antal möten i orter som t ex Munkedal som var pappersbrukssamhälle bara ett par mil utanför Uddevalla. Vi följde med dit och då gällde det att erövra mötet liksom. Det gjordes bland annat på så sätt att man besatte ordförande posten. De som arrangörer föreslog att vi skulle ha den och den till mötes ledare för diskussionen så skrek vi nej. Vi var majoritet ibland(skratt) och då föreslog vi någon annan och så valdes den då genom att vi var där och skrek. Något sådant möte vet jag också som avslutades med att man sjöng Internationalen. Ja jag sjöng inte för jag kan inte sjunga men de andra kamraterna gjorde det och de här Nationella ungdomsförbundets deltagare dröp ut ur lokalen.

Bengt: Det var läroverks ungdom. Vi hade ju regemente i Uddevalla. Jag tror det var..

Bengt: Ja någon minns jag men de framträdande representanterna för nazisterna i

Uddevalla var sedan en underofficer plus en egenföretagares son. En som hade kemisk tvätt om jag minns rätt. Så det kretsade åt det hållet då.

Bengt: Nä vi upplevde dem nog aldrig som ett hot men vi skämdes förfärligt minns jag vid ett tillfälle i Uddevalla över nazisterna.

— Vi hade kyrkofullmäktige val och det kunde vi ju inte uppmuntra något intresse för eller vi bedrev inte någon särskild valrörelse. Men vi hade, eller det är inte riktigt rätt för det var Arbetarkommun, men jag minns det för jag har fått det berättat för mig och delvis upplevde jag det ju. Man gjorde överenskommelser med högern och med Folkpartiet. Fanns det då föresten? När kom folkpartiet? Ja det spelar ju ingen roll det var den meningsriktningen i alla fall. Så gjorde man en evighetlig lista till kyrkofullmäktigevalet och det var ett litet valdeltagande. Men det spelade inte så stor roll för vi följde sammansättningen från stadsfullmäktige och där hade sossarna majoritet. Följaktligen fick vi samma system tillämpat på kyrkliga sidan och majoritet i kyrkofullmäktige. Min pappa som var allt annat än religiös, han blev kyrkorådets ordförande till och med. Då uppträdde nazisterna vid något tillfälle med en egen lista och de fick ju in representanter i kyrkofullmäktige. Så en period så fanns nazisterna representerade i kyrkofullmäktige i Uddevalla.

— Nä något hot i övrigt tycker jag inte man kan säga att vi upplevde.

Bengt: Nä men det har jag också erfaret genom en annan kontakt. Min företrädare i

Kommunalarbetarförbundet Gunnar Hallström var ju tillsammans med och, vilket också Torsten Nilsson nämner lite i sin bok, engagerad och debatterade med nazisterna. Nä men däremot vet jag ju hur karaktärerna av deras möten hur de stod uppställda i givakt och ställningssteg, avlämning och liknande vid deras möten.

Bengt: Ja dels var det naturligtvis utvecklingen då med Hitler i Tyskland nazismen. Det var arbetslösheten och i Bohuslän stenhuggare krisen, stenindustrins kris. Det var det som dominerade och sen i Uddevalla var det lite andra faktorer som dominerade sysselsättningsmässigt. Vi hade en tändsticksfabrik som lades ner men den blev då ersatt, genom insatser av Möller, av en trähusfabrik. Men det där kanske vi kan återkomma till lite grann senare för det har mer att göra med när jag blev ledamot i fullmäktige.

— Men för att ta ett exempel på hur detta med sysselsättning och stenindustrins situation dominerade så minns jag ett kamrat möte som hölls i Ullebergshamns folkets hus.

Ullebergshamn var då ett av stenhuggare samhällena utefter Bohusländska kusten. Det var

Hunnebostrand, Tossene, Ullebergshamn, Krokstrand längre upp i Bohuslän vid Idefjorden, Hjälmedal, Rixö och allt det här. Men Ullebergshamn i dag är ju bara en sommarort för sommargäster. Men då som sagt var så hade man ett kamrat möte som man ordnade där. Om jag nu kommer ihåg rätt så började det vid tvåtiden med att man höll ett föredrag just om stenkrisen, sysselsättningen och om socialismen. Ett annat inslag vid kamrat mötena var någon form av underhållning och dans men vi fick lämna kamrat mötet på kvällen för att hinna hem till Uddevalla. Man hade då inte kommit ifrån inledningspunkten. Man diskuterade så intensivt, livligt och engagerat så det räckte och folk satt kvar.

(Ett litet avbrott på bandet.red.anm) industrin genom att Bohusländska riksdagsmän hade motionerat om stadsbeställningar av gatsten. Det låg fullkomliga berg nästan två år senare av gatsten.

— En historia som har anknytning till det här: Styrbord diskuterade ibland kommunala frågor och vid något tillfälle hade drätselkammaren beslutat att Kungsgatan i Uddevalla skulle asfalteras och det var ju upprörande. En av sossarna en betydande man i arbetarrörelsen i Uddevalla, vi kallade honom långa Axel, Axel Ivan Andersson. Han var parkföreståndare bland annat och hamnstyrelsens ordförande. Han blev kallad kan man säga till Styrbord för att stå till svars för det här och där kläddes han av. Det var ju upprörande detta att man skulle asfaltera en gata när stenindustrins folk inte hade sysselsättning. Den skulle ju naturligtvis stensättas. Om det var det eller inte som gjorde att Kungsgatan i Uddevalla blev stensatt det vet jag inte men det blev den i alla fall. Kanske hade det någon nytta med sig. Det var också så att det var många ungdomsklubbister som tidigare hade vart medlemmar i Styrbord som var ledamöter i fullmäktige och blev DK ledamöter och satt på de kommunala

posterna.

— Men jag minns också en annan fråga som diskuterades på klubben och det har jag sett efter sedan i en liten minnesskrift så jag har kollat att det är rätt. Man diskuterade en gift kvinnas rätt till förvärvsarbete och i den här lilla minnesskriften där stod det att det gjordes tjugofem inlägg. Det var naturligtvis en glödhet diskussion därför att då var ju mannen familjeförsörjare. Kvinnorna var ju inte alls yrkesverksamma i den utsträckningen som man är i dag. Då menade ju en del på att de undanträngde arbetsmöjligheter för såna som var familjeförsörjare. Men det fanns alltså radikala kvinnor som hävdade motsatsen. Det var tongångar som man mycket väl skulle kunna använda i dag.

Bengt: Nä(skratt) dessvärre minns jag inte det och om jag nu kommer ihåg rätt så stod det väl aldrig heller. Det är möjligt att om man går till urkunden och kanske hittar det i ett protokoll men det har jag inte gjort. Det där är en episod som jag av någon anledning kom ihåg och då kollade jag lite grann men så långt har jag inte kommit. — Ska vi fortsätta kanske lite med Styrbord?

Bengt: Två år efter inträdet då är vi framme vid 1936 då blev jag kassör i klubben. Då vet jag att ett av de första beslut jag var med om att rekommendera till Styrbord det var att vi skulle garantera under fem år två hundra kronor till ett nytt folkets hus i Uddevalla. Och vi fick ett sånt också och ja det var nog prick tio år efter. Om jag minns rätt så invigdes Folkets hus i Uddevalla 1946. Jag borde kanske ha kommit ihåg det lite bättre för att jag faktiskt var med i den byggnadskommittén för Folkets hus, men det var nog 1946. Nåja sen kunde klubben göra lite större ekonomiska insatser.

— Folkets park i Uddevalla ägdes helt av Uddevalla arbetarekommunen. På onsdagarna hyrdes den av Styrbord då det ordnades dans och vi tjänade pengar där. Publikrekordet för en sådan danskväll en onsdag var ungefär niohundra personer om jag minns rätt. Det var naturligtvis inte mycket i förhållande till vad parken lockade under lördag och söndag. En vanlig publik siffra vid den tiden i folkparken var ett par tretusen personer. Men nio hundra var mycket och det var bara utgifter egentligen för danskapellet så vi tjänade pengar. Orsaken till att det var så mycket folk den gången det var att det var ett tyskt flottbesök. Och det där tyskarna gick till Folkets park och dansade.

— Det fick en annan anknytning till Styrbord samma flottbesök därför att fullmäktiges ordförande Axel V. Johansson ”Småland” var sosse. Han nekade att gå med och uppvakta på de här båtarna när de låg där och det blev han hårt angripen för av borgarna. Och bland annat så skrev de i två borgerliga tidningar vi hade i Uddevalla. Bohusläningen som var folkpartistisk och Bohus Posten som var höger. De skällde våldsamt på Småland. Så att vi tog upp det i klubben och antog ett sympati uttalande för att han hade gjort det här.

1936 det var spanska inbördeskrigets utbrott också . Påverkade det verksamheten någonting med insamlingar och det här med frivilliga och sånt? Det bildades ju solidaritetsorganisationer som dominerades utav socialdemokrater trots att kommunisterna naturligtvis var väldigt aktiva också.

Bengt: Ja jag har inget minne av att det var någon ifrån klubben som for som frivillig till Spanien men det är klart att vi var engagerade i det.

Vi Hade mycket utbyte med Norge men det kanske vi kan återkomma till men ta det här lite separat.

— Norge hade i den norska ungdomsrörelsen något som hette Tranje. Det var en hop ungdomar flickor och pojkar som dels genom deklamation dels genom gemensam sång och på annat sätt framförde stycken med anknytning till arbetarrörelsen. I Norge hade man Arne Paasche Aasen. Har du hört talas om honom? Han har bland annat skrivit många sånger i den norska arbetarrörelsens sångböcker, bland andra den här ”Vi är fabrikernas kvinnor och män”. Den är fortfarande en mycket ofta sjungen sång inom arbetarrörelsen i Norge. Han skrev särskilda stycken kring Franco och Spanska inbördeskriget. Då hade vi utbyte med ungdomsklubbar och vi tog med oss styckena hem, översatte texterna och bildade klubb gäng sedan. Det organiserade vi ett i Styrbord som blev rätt känt och då använde vi Arne Paasche Aasens material.

— Vid ett sånt möte mot Spanien som vi hade i en samlingslokal som hette Frideborg i Uddevalla där Sven Backlund uppträdde, där medverkade vårat klubb gäng. Vi bar röda blusar på vilka det stod SSU på(skratt) och det observerades bland annat av den här Bohus Posten som jag tidigare nämnt och av en högertidning i Göteborg som fanns vid den tiden som hette Göteborgs morgontidning. De skrev att vi trotsade Sveriges rikes lag. Vi bar politiska uniformer och det fick man inte. Det hade ju den socialdemokratiska regeringen infört just för att komma ifrån det här med nazisternas uniformering vid sina sammanträden. Det där hade vi ju inte en tanke på. Vi skaffade oss röda blusar därför att det var den naturliga färgen för vårt vidkommande och det var dekorativt. Men vi blev åklagade och dömdes också till dagsböter för det här att vi bar politisk uniform.

— Detta hade då sin speciella anknytning till Spanien och Spanska inbördeskriget.

— Sen har jag en mycket märklig personlig anknytning. Jag vet inte ens om jag ska ta det men det var så här att en av kamraterna skulle gifta sig och för det hade vi en svensexa. Den hölls i en liten sommarstuga utanför Uddevalla. Under kvällens lopp så kom jag ut i köket och då låg en kamrat där på golvet och sa ”ratatatt”. Han blev föresten långt senare kyrkofullmäktiges ordförande i Uddevalla(skratt). Då frågade jag honom vad gör du? ”släng dig ner” skrek han. Jag frågade honom om han var galen. Han drog omkull mig och då frågade han ”ser du inte Franco soldaterna?”

— Då tänkte jag vid det tillfället att kan en bli sån om man dricker sprit då är det nog alvarligt. Sen den dagen har jag aldrig druckit sprit. Möjligen också beroende på att det var i samma veva jag träffade min hustru. Det hade sin betydelse också men den där utlösande faktorn  var faktiskt Spanska inbördeskriget att jag inte kom att dricka sprit.

Bengt: Ja det var att jag träffade, att jag då hade börjat sällskapa med Linnea.

Bengt: Nä hon var inte det men det är klart att umgänget med henne gjorde inte behov av någon stimulans på annat sätt(skratt).

Bengt: Ja lokalt. Första Kurirens redaktör Emil Sahlgren han var en verkligt duktig man och naturligtvis en fin tidningsman men belastades med så stora kommunal uppdrag. Han blev drätselkammarens ordförande så han fick för lite tid att sköta tidningen och ändå hade han naturligtvis en omänsklig arbetsbörda. Då hade man ju inga kommunalrådslöner man hade överhuvudtaget knappt några arvoden för de uppdragen.

— Han minns jag med stor respekt, en fin man. Han var en av de första som medverkade i någonting som vi kallade brasaftnar. Roosevelt var ju president i Amerika och höll tal vid brasan som man sa. Det där efterapade vi eller hur jag ska utrycka det. Det var väl där idén togs ifrån i alla fall. Vi samlades då på lördag kväll inne i Uddevalla och så gick vi till någon samlingslokal i utkanten eller något pensionat. Det fanns bland annat ett intill gamla badorten Gustafsberg som ligger i omedelbar anslutning till Uddevalla. Där fanns ett pensionat och där hade vi brasafton och då inbjöds äldre partivänner som berättade minnen från fackliga politiska områden. Det var ju en väldig lärdom att hämta ur deras redovisningar om hur det hade varit. Bland dem som först medverkade där det var Sahlgren.

— Sen finns de många som jag nämnt Axel Ivan Andersson, Frank Eriksson Kurirens senare redaktör och en av dem som var framträdande och gjorde stora insatser i tidningen. Han var däremot inte kommunalpolitisk verksam för han tyckte att det inte kunde förenas med uppdraget. Han hade bara något eller ett par kommunala uppdrag. Han verkade ju mer inom sjukkasserörelsen där han utförde en stor gärning. Han blev ju sedan ordförande också i den erkända kassan och det är ju först vid ålderns rätt som han drog sig tillbaka.

Sen minns jag naturligtvis Mårtensson riksdagsmannen den gamle tändsticksarbetaren. Det var han och pappa som tillsammans byggde hus gemensamt. Han gjorde stora insatser bland annat för stenhuggarna och för fiskarna i Bohuslän. Han gjorde framförallt en del i samband med Uddevallavarvet men det kanske vi också kan återkomma till.

— Sen träffade jag ungdomsrörelsens Bert Lundin som sedan blev Metalls ordförande. Vi var tillsammans i ungdomsrörelsen. Han i Lysekil, vi i Uddevalla, men vi träffades på distriktskonferensen. Han är något senare än mig, något yngre, fem år yngre. Med honom minns jag inte några motsättningar. Vi gnabbades bara om var det var bäst att bo naturligtvis och vilken arbetarrörelse som var starkast. Bert Lundin blev förtretad när jag sa att det finns hav i Uddevalla också(skratt).

— Nu när jag nämner det här kan jag nämna en annan särpräglad episod. Karl Frithiofson, som nu är landshövding i Skaraborgs län, han var målare på Ellös i Bohuslän. Han var politiskt aktiv och han var också idrottsintresserad och var en bra löpare. Jag kommer ihåg att han hade en mot distriktsstyrelsens avvikande uppfattning i frågan om krigslagarna var nödvändiga eller ej. Jag var distriktsstyrelsens föredragande vid en distriktskonferens och där minns jag att Kalle Frithiofson tyckte att det var nödvändigt med särskilda krigslagar vilket inte jag tyckte. Det skulle vara skoj att kolla om det var så att det var under hans statssekreterare tid i försvarsdepartementet som man slopade krigslagarna(skratt) för det vet jag ju inte.

Bengt: Jadå jag kommer ihåg brevväxlingen mellan pappa som var arbetarkommunens ordförande och Per Albin då han var i Uddevalla och medverkade i något möte. Jag minns att han var väldigt noga med att han följde manuskriptet. Han sa att det gör han därför att tidningarna kan hitta på så mycket galenskaper annars så han var lite försiktig. Vikfors medverkade i Uddevalla då jag var arbetarkommuns ordförande. Jag höll en glimrande föreläsning om problem kring efterkrigstiden. Den blev ju inte så som man hade förutsatt när då arbetarrörelsens efterkrigsprogram utgjorde stommen. Jag kommer ihåg när jag gick upp och avtackade honom så låg det en liten lapp bara på talarstolen kvar. Dessvärre kommer jag inte ihåg vad som stod där men det var hans enda minnesanteckningar för dagen. Det var en fin, elegant, innehållsrik föreläsning. Annars så träffade man inte dem.

Bengt: Nä av dagstidningar läste en bara Kuriren och sedan på söndagarna så läste man Göteborgstidningen. Men det var stockholmstidningar i egentlig mening och Socialdemokraten någon enstaka gång när det var något speciellt.

Bengt: Jo det blev väl lite läsning. Jag läste en del om de klassiska arbetarskildringarna ”Kung Ko/’ och de svenska som Moa Martinson. Men när kom Moa Martinson? Det var väl vid den tiden. Henne har jag ett levande minne av att jag läste alla böcker av.

Bengt: Tiden gav ut några bokklubbar som jag prenumererade på. De var bland de första då. Det var en blandning. Albert Olsson med boken ”Sand’ (utkom 1940 red.anm.) som handlade om det danska pöbelväldet i Halland minns jag. Men mest läste man nog broschyrer. Det var så mycket broschyrer som gavs ut redan då(skratt). Det var de aktuella samhällsfrågorna som man tyckte att man behövde hålla sig orienterad i. Så det blev rätt mycket sånt.

Bengt: Ja just det, nä honom har jag läst senare. Jag har inget minne av att jag läste något av honom på 30-talet. Något kanske man var inne och snubblade på det i samband med cirklar i socialism. Då bläddrade man väl styckvis i de böckerna men inte någon medveten läsning. Det vet jag också att jag var dåligt orienterad i den socialistiska litteraturen som då fanns på svenska därför att i det ungdomsdistriktet som vi var med i där fanns det en man som var väldigt välorienterad. Han hade gått på Brunnsviks Folkhögskola och han var teoretiker i hög grad. Han kunde citera långa stycken av de europeiska socialisternas litteratur Marx och så vidare. Det vet jag att när det blev så där väldigt teoretiskt då kom en till korta. Så det hade jag inte läst, ja Inte sådär medvetet utan mest som sagt var bara vissa delar lite grann i kontakten med studieverksamheten.

Bengt: Ja det kan vi. Studier kan vara intressant för det gick väl ändå ett par tre kvällar som en tillbringade på någon studiecirkel.

— Det man i första hand läste, det tror jag också var i den första studiecirkeln, det var organisationskunskap. Det var nästan obligatoriskt när man kom med i klubben att man skulle läsa. Ja så läste man då om demokratins problem. Det sysslade vi mycket med. Konstigt nog så hade vi inte alltid någon socialist som litteratur utan vi hade ju Gillis Hammar som hade gett ut en del böcker och Anders Örne i kooperativa förbundet. Anders Örne kanske var mest i broschyr form men Gillis Hammar har gett ut några böcker om demokrati och representativa demokratiska system. Det skedde då naturligtvis mot bakgrund av nazismens framträngande. Sedan så läste vi också amatör teater i en del fall minns jag.

— En del av de här cirklarna hade anknytning till vad vi diskuterade på klubbmöten och jag minns att man hade väldigt alvarliga ämnen som diskussion så långt att man drog drev bort en del klubbister från att delta i mötena. Till exempel intellektuell ungdom och arbetarungdom minns jag som ett ämne som vi diskuterade rätt intensivt i gamla folkets hus B sal. Det var en lektor från läroverket som representerade den syn som den intellektuella ungdomen skulle ha. Och arbetarungdomens syn den representeras av Einar Dahl som sedan blev riksdagsman. Han var dalmas och kom till Uddevalla som skollärare med nya fläktar och blev politiskt engagerad. Han var intresserad av mycket förresten. Han var esperantist och han kunde måla och sjunga. Han blev revy författare. Han skrev revyer, visor och agerade som nästan proffs. Han var en av klubbens två, så vitt jag minns, medlemmar som hade studenten. Det var också tidstypiskt då tror jag.

— Men det där med studiecirklar det var naturligtvis väldigt väldigt värdefullt. Det var uppenbart att ytterst hade de ju till syfte att orientera oss i ämnen som betydde en vidareutveckling av demokratin. Både inom arbetslivet och inom ekonomin blev det aktuellt och naturligtvis också i socialpolitiskt hänseende. Det var ju då det började byggas upp socialförsäkringssystem. Vi fick de erkända sjukkassorna och arbetslöshetskassorna utvecklades och så vidare. Och det var sånt som vi diskuterade på klubben som sagt var, diskuterade i studiecirklar och diskuterade på Folkets hus café tills det stängdes. När det hade stängts så fortsatte vi väl någon stund ute i något gathörn(skratt). När vi då skildes åt så var det väl inte så många problem kvar.

— Men det låg i alla fall en alvarlig bakgrund till det här och det tror jag var väldigt lärorikt. Vi diskuterade oss fram till gemensamma uppfattningar.

— Var det du som nämnde förbindelsen med Norge eller?

Bengt: Jo visst och för vårt vidkommande var det ju alldeles naturligt. Det var närmare till Oslo för oss än till Stockholm. Till Oslo var det bara 25 mil och sen var det ju det att Østfold gränsar till Svinesund och Bohuslän. Då fanns ju inte Svinesundsbron. Det är ju det mest industrialiserade området i Norge. Där låg städerna tätt. Där fanns stora landsbygdskommuner. Glommen rinner igenom Østfold och från Glommen hämtade man då elkraft i Sarpsborg i Fredrikstad i Borge kommun. Sarpsborg där hade de Borregaards fabrikerna. Vi hade alltså kontakt med dem. Det var en socialdemokratisk inriktning som bars upp av industriarbetarna i det här distriktet.

— Det var många förbindelser. Jag kommer ihåg en särpräglad minnesbild från en sammankomst. Jens Christian Hauge medverkade som norska arbetarpartiets representant på en distriktskonferens i Østfold och man diskuterade bland annat försvarsfrågan. Troligen var det här på våren 1939 och jag minns från det tillfället en replik som en man fällde. Han sa att ”det är meningslöst för Norge att upprusta. För om vi så drar ihop allt vi har till försvarskrafter i vårt land så kan vi inte försvara Oslo ens en gång”. Och då menade han på att det inte var någon idé. Så han talade även vid den tiden för en total avrustning men han vann inte gehör. Jens Christian Hauge som sedan spelade en central roll i norsk motståndsrörelse och i arbetarpartiets regeringar efter kriget. Han vann debatten om man så får säga. De oppositionella som då talade för avrustning, nedrustning de blev inte i majoritet.

— Ja det var den ena typen av förbindelse vi hade. Den andra var att vi hade goda förbindelser med ett ungdomslag i Oslos utkanter. Det var en annan sammansättning. Det var inte industriarbetare som var stommen i de medlemmarna utan det var intellektuella. Det var studenter, det var folk på lärarbanor och liknande och de var radikala, De hade kvar en del av de värderingar som gällde för norsk arbetarrörelse när de stod utanför vår international så att säga. De var ju Moskva anslutna då på 20-talets slut. Ja jag kommer inte ihåg åren men då 1923 någonting och de hade liksom en del av de värderingarna kvar. De var mycket radikala och från det här så var det de kontakter vi hade med Norge och delvis tog man naturligtvis lite intryck av dem.

Bengt: Ja en del hade vi ju genom att de var ju norska soldater då en del och kom över till Sverige och blev internerade men de kom ju då strax tillbaks till Norge igen. Jag minns att då hade jag lite förbindelse med några vänner ifrån Oslo men sen så bröts det ju helt. Jag gjorde inga insatser där för det enda jag kan minnas att jag gjorde det var att jag vid några besök i Stockholm, i början på kriget när en inte var inkallad och även åren efter krigsbörjan, medförde böcker ner till Bohuslän. Ja det var böcker men det var i form av resväskor som en då fick hämta här i Stockholm efter uppringning som jag sen lämnade ifrån mig för vidarebefordran. En del av dem kom in men någon blev kvar länge hemma i mitt hem minns jag men det överlämnades sedan ändå till en kontakt som fanns i Uddevalla.

— Där fanns böcker som skulle spridas med något nyårstal av kung Haakon. Där fanns en grammofonskiva med ett tal av Johan Nygaardsvold som ju var statsminister vid krigsutbrottet och som kom till London. Och där fanns Nordahl Griegs dikter i det materialet minns jag. Nä det blev ett brutalt slut och sen förekom det ingen sådan kontakt.

— Till kriget eller beredskap för en utveckling som man kunde skymta fick klubben Styrbord på ett konstigt sätt. Vi blev uppvaktade av en major som frågade om det var tänkbart att vi skulle kunna ställa upp i civilförsvaret och om det fanns några klubbister som var villiga till det. Stämningsläget var ju sådant att det gav gensvar och jag minns att Linnea, det är alltså min hustru jag talar om, blev engagerad som telefonist i civilförsvaret i Uddevalla. Vi blev inkallade naturligtvis den nionde det är ett sånt där speciellt datum men vi hade också ett klubbmöte den elfte som jag minns. Nä det måste vart den trettonde vi blev inkallade och den trettonde det var på en lördag. Det var ju bekant för de anhöriga var vi fanns. Vi fanns på en bondgård någonstans utanför Herrestads kyrka i Uddevalla.

— På söndag förmiddag kom Linnea ut och det fanns andra kamrater och deras fästmöer och vi hade lite kaffe med oss och satt uppe på ett berg. Vi upptäckte att det kom en tysk maskin, ett tyskt flygplan flygande in över Sunningen och in mot Uddevalla. Vi kunde iaktta hur det sköts med luftvärnskanoner från berget kring regementet i Uddevalla. Vi såg också hur planet träffades och hur det störtade ner med en svart rök efter sig. Då hörde vi hur det blåstes flyglarm inne i Uddevalla och då minns jag att Linnea sa att nu ”skulle ju jag vara på civilförsvaret”(skratt) Så att genast det blåstes så lämnade hon och alla andra vår förläggning då och cyklade in till Uddevalla. Ja sen så kom det en kommuniké att det hade störtat mot ett berg i Uddevalla men i Kuriren stod det rätt. Där stod det nämligen att det sköts ner. Frank Eriksson har sedan berättat att han nekade till att skriva att det störtade. Han sa att det är ju så många människor här i Uddevalla som har iakttagit hur det nedsköts och vi kan inte skriva en felaktig uppgift. Det fanns ju någon informationscentral som gick över alla såna här meddelanden. Det har Frank Eriksson berättat efteråt att han hade besvär med.

Bengt: Vi kom inte till gränsen. Förklaringen till det var att vi hade en nazistisk kapten. Han var inte tillstädes när vi ryckte in den trettonde. Han kom först några dagar efteråt beroende på att han var gymnastikdirektör i Hamburg och kom därför inte dit. Det hade då till följd att vårt kompani togs ur bataljonen. Bataljonen förflyttades till norska gränsen men vårt kompani förlades till en plats som heter Hällevadsholm. Det är födelsestället för den icke okände gamle författaren Thomas Thorild. Där fanns då ett litet flygfält och dit kom vi som enskilt kompani och förlades med den där kaptenen. Tiden kan jag inte ange men han blev vi snart av med på grund av hans sympatier för nazisterna.

— Ja jag kommer ihåg en episod med honom. En kamrat och jag låg som telefonvakt intill

Svarteborg kyrka och i en gård till anslutning till kyrkan bodde den här kaptenen. Nere i Dingle vid en lantmanna skola låg fördelningsstaben. Vid ett tillfälle så ringde det från fördelningsstaben sent en kväll. Ett meddelande skulle framföras till chefen för det här kompaniet vi till hörde. Jag gick ner till den här kaptenens ställe och hörde att Tysklands radio stod på, det hördes mycket tydligt. Jag knackade på våldsamt för att han skulle öppna och då öppnade han så småningom och så skrek han ut ”jag har viktigare saker, jag lyssnar på det stortyska rikets radiosändningar beträffande deras inmarsch i bedragarnas land” Holland och Belgien då. Det var i maj 1940.

— Så jag kunde inte framföra den där ordern vilken den nu var för det har jag glömt. När jag kom tillbaks till vårt ställe vid telefon så ringde jag ner till vakten på fördelningsstaben och sa att meddelandet har inte kunnat framföras för att jag blev om inte direkt så i varje fall indirekt utslängd. Då sa den här vad det nu var för en som mottog det ”dröj ett ögonblick sa han” och så fick jag vänta en liten stund i telefon och så kom det någon som presenterade sig som major och så sa jag som det var. Då tackade han för upplysningen och så sa han att det var bra att du meddelade.

— Sen gick det några timmar eller någon timme och så kom det en motorcykel med sidvagn och i den var det en överstelöjtnant som frågade var kaptenens bostad var och vi visade honom. Samma dag när vi gick av den här telefonvakten så var kompaniet uppställt och då så fick vi en ny befälhavare. Natten mot nästa dag då så marscherade vårt kompani fram till gränsen med en ny befälhavare. Då fick vi vår plats i bataljonen och det var liktydigt med vakthållning fram vid den norska gränsen.

Bengt: Ja där låg vi kvar tills på hösten 1940. På eftersommaren flyttades vi några kilometer från gränsen och ersattes av landsstormsförband.

— Det var en lustig iakttagelse i samband med det. Anhöriga kallade oss för gubbar. Vi var gubbar som låg ute men de som var äldre och tillhörde den så kallade anstormen det var pojkar det i anhörigas ögon(skratt) Så att gubbarna flyttades alltså ifrån gränsen och vi fick övningar istället och pojkarna flyttades fram till gränsen. Men i verkligheten var det en markerad ålderskillnad.

— Sen ersattes då vår vakthållning av intensiva övningar och slutligen kom vi till vår gamla förläggning i samband med valet 1940. Jag tror att de flesta kunde delta i valet just på sin hemort genom det. Strax efter valet 1940 i september vet jag att jag blev befriad från militärtjänst bara för ett kort tag sen var det ju många inkallelser.

Bengt: Nä den avbröts ju därför att i fackföreningen fanns det beredskapsordförande och i klubben var det flickorna som fick rycka in i stället. Så det fanns lite beredskap på så sätt men i övrigt så är det klart att det inte var så stor politisk aktivitet. Däremot var det ju en förfärlig dålig stämning i kompanierna och bland de inkallade då i maj 1940 när tyskarna gått in i Holland och Belgien och erövrat. Hela Europa låg öppet för de nazistiska härarna. Då vet jag att det diskuterades väldigt. Vi var några få på kompaniet som sa att demokratin måste segra och vi trodde att vi skulle klara oss, men det var inte många.

— Det där är ingen efterrationalisering för det var så påtagbart så man kunde liksom skilja ut gruppen som trodde på att demokratin ändå skulle segra, helt enkelt för att man resonerade som så att England kommer aldrig att ge upp. Även om England blev invaderat så kommer de att fortsätta kriget. I det långa loppet kommer de att vinna. Gruppen som då hade gett upp inför det väldiga tryck som den tyska erövringen gav, den verkade ju oövervinnlig Hitlers maskinarméer vid den tiden, de trodde alltså på att tiden för vår frihet var begränsad.

Bengt: Ja du det vet jag inte om det prövades speciellt.

Bengt: Ja men det tror jag nog var allmänt accepterat ja det var det. Läget var ju så att alvarligare kunde det ju inte bli. Men det är klart att de här tyska permittenttågen diskuterades ju väldigt livligt.

— Det minns jag att Mårtensson vid ett arbetarkommuns möte redovisade den socialdemokratisk gruppens ställningstagande och den spänning som de hade upplevt. Han skildrade det ingående och det där har ju sedan skildrats i bland annat Vikfors minnen och på andra sätt. Jag vet att han återgav ett särskilt möte då och den uppfattning han hade som riksdagsman om det här och den uppfattning som den socialdemokratiska riksdagsgruppen hade. Vi såg ju sedan de här permittenttågen i olika sammanhang under inkallelseperioderna och vid några tillfällen minns jag att vi till och med gick vakt i Öxnered och i Mellerud. Det var ju då en del av den så kallade BJ banan, Bergslagens järnväg. I Mellerud växlades det då in på ett spår över Dalsland och in till Oslo. På båda de ställena gick jag senare under kriget vakt när de tyska permittenttågen passerade.

 

Bengt: Vi såg med vämjelse på det, det gjorde vi. Men jag vet aldrig att vi umgicks med några planer på att åstadkomma. Men att vi var otillfredsställda och förbannade den saken är alldeles säker. Det var väl en allmän stämning. Å andra sidan sett, det som gjorde att man trots allt ändå accepterade det, det var Mårtensons redovisning av den faktiska situationen och bakgrunden till att man accepterade permittenttågen. Detta gjorde att man ändå tyckte sig kunna förstå det.

Bengt: Ja det gjorde det. Ja på vårt kompani fanns det några som trots allt var anhängare. Vi var ju bekanta med varandra och visste att en del var politiskt orienterade och  intresserade. Så politiska resonemang förekom väldigt, väldigt ofta och naturligtvis mycket om Segerstedts ställningstagande.

— Segerstedt medverkade någon gång på ett arbetarekommun möte i Uddevalla före kriget på ett opinionsmöte mot nazismen. Han hade ju varit på slutet av 1920-talet anhängare eller i varje fall uttalat viss sympati för fascismen i Italien. Så det var ju många som påminde honom om hans ställningstagande. Men han blev ju en kämpe för frihet på sitt speciella sätt. Då hade ju handelstidningen en viss spridning i Bohuslän så det var mer hans idéer som diskuterades kontra regeringens. Ture Nermans ”Trots allt’ spreds ju inte i någon särskilt stor upplaga.

Bengt: Ja kanske det. Ja jag berättade om att jag blivit kassör i Styrbord. 1939, ja alltså krigsåret, då blev jag ordförande i Styrbord och blev sedan också kassör i ungdomsdistriktet. Där har jag inte någon klar minnesbild av åren hur de gick men jag minns att det var 1939 jag blev ordförande i Styrbord.

— Det att en blev engagerad i ungdomsdistriktet som kassör det gjorde ju att det blev många resor ut och föredragsverksamhet i klubbar och det förenades mycket med agitation för Kuriren. Någon gång vet jag att jag hade ersättning från Kuriren för att vara ute och agitera för den och ha kontakt med folk. Samtidigt medverkade jag då vid ungdomsklubbars möten och liknande och hade organisatorisk kontakt.

Det var väldigt värdefullt naturligtvis. Det gav en inblick i människornas situation och förhållande. En kunde verkligen säga att en visste vilka uppfattningar som i stort gjorde sig gällande i varje fall bland den aktiva. Det var väldigt lärorikt naturligtvis.

— Sen så förekom det ju vid den tiden konstigt nog en viss form av samarbete med andra politiska meningsriktningar, med borgerliga. Det är ju rätt överraskande.

— Jag kommer ihåg att vi hade en affisch kampanj tillsammans med högern om försvarsråd.

Så hade vi väl åtminstone någon form av samverkan när det gällde kampanjer för Finland.

Det var väl redan i mars 1940 som Finland påtvingades fred ja, men fram till dess i alla fall. Jag var biografmaskinist kommer jag ihåg. Jag körde en film och så var det någon som var föredragshållare lokalt till de platser jag kom till. I något fall var det andra som kom tillresande. Däremot minns jag inte att jag själv pratade vid något av de mötena, men som sagt jag var filmmaskinist.

— Jag kommer också ihåg att åtminstone en klubbist i Uddevalla var Finlandsfrivillig. Om det var fler det vågar jag inte säga men en är jag alldeles säker på.

Bengt: Nu var jag inte hemma vid första maj 1940 men jag tror det var så att det var första gången som en svensk fana bars vid förstamajtåget i Uddevalla. Något år ersattes nog förstamajtåget av någon sorts medborgartåg.

Bengt: Ja det är möjligt att det bara var 1940 för jag vet inte med mig ha varit med i något medborgartåg någon gång. Så det är möjligt att det var 1940 då jag var inkallad, så då kan det inte ha varit. Däremot är jag säker på att det var vid det tillfället, ja säker och säker. Om nu inte minnet sviker så minns jag att det berättades att det troligen var 1940 som det första gången var med en svensk fana i demonstrationståget i Uddevalla.

— Jag vad har vi mer att säga. Vi har tagit en del sådana här små saker om det här med ungdomsdistriktets verksamhet ja.

Bengt: (skratt) Ja jag var nog egentligen för gammal. I varje fall med dagens betraktelse sätt så var jag säkert engagerad något för länge. Jag blev ju ordförande 1939 och då var jag alltså tjugotre år. Det var i alla fall några år då under kriget som jag var ordförande. Sen efter det var jag ju kvar som ungdomsdistriktets kassör. Så jag var nog lite för länge som ungdomsklubbist.

Bengt: Åh ja det stämmer jag kommer ihåg ungdomsklubbister som var verksamma långt efter trettioårsåldern, verkligt aktiva i klubben. Det accepterades allt en högre ålder vi den tiden. I dag hade man naturligtvis representerat stenåldern. Så i och för sig var det väl inte något anmärkningsvärt men sannolikt var en med lite för länge. Jag vet inte om det berodde på att då upplevde klubben en svaghetsperiod ett tag efter, det blev mindre folk. Vi flyttade ifrån den gamla A salen i folkets hus i Uddevalla och flyttade till B salen som var mindre.

— Då kanske vi kan komma över på fackföreningen lite grann när vi nämner det, för de första fackföreningsmötena jag minns det hölls i en liten sal som låg in på gården i folkets hus i Uddevalla. Det var inte många gubbar som samlades där på söndag förmiddag. Men det man pratade om det var för de anställda betydelsefulla frågor. Det var lokala angelägenheter. Förbundscirkulär och sånt det lästes upp men det var inte det som det beslutades och diskuterades om utan det var förhållanden på gasverket, i hamnen, det var vad vi kallade drätselkammarens arbete och sånt där.  

— Det var gubbar för jag tror inte det kom med någon kvinnlig medlem i 66:an, som var numret på den gamla avdelningen i Uddevalla, förrän 1938 då fattigvårdstyrelsens personal vid ålderdomshemmet organiserades. Städerskor kom med något senare. De var svåra att organisera. Det var lättare att organisera bespisningspersonalen. Skolstäderskorna gick ann men de som var på rådhuset vet jag att det dröjde väldigt länge innan vi fick organisera. Men gubbarna som sagt var de var organiserade allihop.

— Vi hade ju avdelningen av syndikalister som deltog i mötesverksamheten och naturligtvis fanns det en och annan kommunist.

Bengt: Jo det hade de haft men den upplevde naturligtvis perioder då den låg nere och perioder då den hade begränsad verksamhet. Men de var väl i så fall dubbelorganiserade. Det var inte mycket jobb som bedrevs på ackord. Det var egentligen bara stensättningen och då gällde det en hel gata sådär. Då var det ackord och då tjänade man lite mer naturligtvis.

Bengt: Ja tiden när jag blev det minns jag inte men det gick över sådär smått så småningom det.

— Får jag berätta en rolig episod i anslutning till ett jobb som ägde rum?

— Antingen på hösten 1939 eller våren 1940. Det finns en park i Uddevalla som heter

Margretegärdeparken den ligger i anslutning till en gata som går förbi baksidan av rådhuset. Där skulle vi göra en parkeringsplats och som vanligt kom folk och frågade vad som skulle bli där. Då var den en som hette Anders Andersson men det var han inte känd som, han kallades Stimmen. Han sa till den här tanten att ”det här ska bli potäteland” sa han. ”Nä sa hon tanten nu är han garn Anders nu skojar han med mig. Det ska väl inte bli potäteland mitt inne i stan heller?”. ”Vet hon inte att det härjar krig eller står krig för dörren och örlog i världen? Har hon inte sett?”.

— Det måste sålunda ha vart någon gång senare. Jag missar på året för jag minns att han sa krig och örlog. ”Har hon inte sett myndigheternas uppmaningar att vi ska bli självförsörjande så långt det går och det är sant”, sa han. ”Det ska bli potäteland här”. Och så småningom så övertygade han den här kvinnan om att det skulle bli så. Han pekade också på parkeringsstolpen som var uppsatt och sa ”det står ju ett P där”(skratt).

Så småningom fick han övertygat den här kvinnan om det och hon frågade vem hyr ut de här? ”Det gör stadsingenjören Oscar A Kornell” sa Anders eller Stimmen och så gick tanten. Nu vet jag att det var långt senare än 1940 med hänsyn till vad som jag minns skedde.

— Jag nämnde att det fanns en liksom baksida av rådhuset som gick ut på den här gatan. Någon stund efter att tanten hade gått så såg vi stadsingenjör Oscar A Kornell komma ut ifrån den här bak ingången till rådhuset och han stötte käppen och med mycket bestämda steg närmade han oss. Så kom han upp och så sa han ”nu är ni” ja jag tror han sa jäkliga gubbar. ”Här skickar ni upp kärringar som ska hyra potatisland”. ”Jag sitter nedlusad med arbete åt stans samtida utveckling och bland annat varvet”, sa han. Det är därför jag vet att det måste ha varit långt senare än 1940, ”och så skickar ni som sagt var upp kärringar”. Han sa att det får vara slut på det här. Då när han högg på som värst så sa Stimmen och klappade honom på armen ”säg mig ingenjören innan han fortsätter, fick hon något?”(skratt).

Så var han därmed avväpnad och hade inte så mycket att säga. — Så det fanns inslag som förhöjde det ibland.

— När jag sedan blev riktigt aktiv på avdelningen det var nog på slutet på 1930-talet ja. Jag kom in 1936 men då var jag engagerad i klubbarbete och annat så det var väl inte så att jag var mötesbesökare, men tidigt kom jag in som suppleant.

— Jag blev vice ordförande, har jag tittat i pappren, någon gång 1940 och var till 1942. Sen blev jag ordförande från 1943 till 1948 när jag flyttade till Stockholm. Då hade avdelningen börjat växa. Vi var inte så många när jag gick in men då vid 40-talet var vi väl en tvåhundra medlemmar.

— Den första förhandling jag hade som jag minns det var en förhandling om ramavtalets tillpassning till det lokala. Det var ju så att man centralt kom överens om en kompensation för dyrtiden. Man fick ju alltså ungefär en tre fjärdedels kompensation och det var anpassningen till det som skedde.

— Men sen förhandlingsverksamheten, ja det är klart det gällde det här avtalsfrågorna för vi hade ju då avtal inte bara med kommun staden utan avtalen gällde med den speciella styrelsen, Fattigvårdsstyrelsen hade ett avtal, folkskolestyrelsen ett annat, hamnstyrelsen ett tredje och el och gas styrelsen ett avtal. Sådana avtal förhandlade vi om lokalt och ofta naturligtvis med hjälp ifrån förbundet men ibland lokalt.

— Det mesta var väl den enskilde anställdes situation som en fick ge sig i kast med. Det är ifrån den tiden som jag alltid har försökt se frågorna i fackliga sammanhang som den enskilde medlemmens och hans situation. Det var ju lätt så länge en rörde sig i Uddevalla för då kunde en både arbetsplatsen och även dem som man inte jobbade med. Man var inte obekant med vad städerskorna gjorde och visste vad skolbespisningen gick ut på, Med hänsyn till de många komplikationer som rådde på ålderdomshemmet där ju också personalen bodde så visste en också om deras arbetssituation. Så det var som sagt livliga kontakter så därför visste en och det har liksom hängt i sedan betydelsen av att behålla den synen på frågorna. Det kunde väl en delvis göra när man kom till förbundet också speciellt när man var studiesekreterare. Ja det var många såna här personliga frågor som en fick handlägga. Jag kommer ihåg en sån vid gasverket:

— Det var en man som hade vart guldsmed och den firman lades ner och han blev anställd på gasverket. Den mannen hjälpte chefen för gasverket med hans hundar för chefen var intresserad av jakt och han hade en villa. Det påstods att den här, Johan hette han förresten. Han hette Johan Nilsson men vi kallade han Röde Johan alltid. Han gjorde en del privata arbeten på den här gasverkschefens villa men han hade reducerad lön med femton procent. Det tyckte vi egentligen var fel men just på grund av de här insatserna av personlig karaktär så fick Johan en dusör som det kallades. Men vi var förtörnade på den här gasverkschefen för att han inte gav honom full ersättning och jag förhandlade då tillsammans med någon från gasverket om Johans lön. Vi sa att han var en fullfärdig arbetskraft så han ska naturligtvis ha full fullvärdig avtalsenlig lön. Då sa den här gasverkschefen att det är han inte. Då kom jag till att fråga hur länge han hade varit anställd på gasverket. Då hade han vart anställd tre år eller vad det var. Då sa jag att under skicklig arbetsledning så bör vem som helst ha blivit fullvärdig arbetare och han blev så arg. Han slog sönder en linjal i bordet där och fråga om jag ifrågasätter hans kunskaper och han chefskap och så vidare och det blev en våldsam ilsken förhandling. Som resultat så trodde jag att nu ryker dusören också men det gjorde den inte(skratt). Efter någon månad så hade vi en ny överläggning och då fick Johan full betalning.

— Ja såna konstiga frågor kunde det alltså vara va. Men då blev det inte bara frågan om att få kontakt med frågor som sammanhängde med arbetet. Det blev också andra frågor som man kom i kontakt med. Medlemmar kom med alla möjliga frågor. De var lite kommunalpolitiskt engagerade och ville ha reda på sånt naturligtvis också men även i rent personliga förhållanden.

— Jag kommer ihåg att jag i alla fall försökte engagera mig i skilsmässomål och naturligtvis i en del alkoholist frågor där det blev besvärligt. Anhöriga kom och frågade om en kunde hjälpa till. Det var lite grand av social verksamhet som utfördes då. Så tror jag det var allmänt förr bland de fackliga representanterna så det var säkert inte något särpräglat för mitt vidkommande. Möjligt att omfattningen blev lite större med hänsyn just till att en var kommunalpolitiskt engagerad.

— Men det fanns lite lustiga inslag i den här tragiken också:

— Det var en man som hade svåra alkoholproblem och vi hade haft många överläggningar om det och han hade stått inför avsked och så vidare. Han hade jobbat i många år. Han kunde göra fullvärdiga arbetsinsatser men så ibland tog då sprit begäret överhand.

— På det här rådhuset som jag nyss nämnde på baksidan där fanns en garage byggnad och i den fanns det ett frukostrum där vi samlades när vi hade jobb på gatorna inne i stan. När vi jobbade i utkanterna så var vi ett stort lag. Då hade vi ett arbetsbord annars så satt en på verktygskuren och åt frukost. Och det fanns inga tvätt möjligheter men det fanns det här uppe.

— Ja så satt vi där en frukost då och så kom statsinspektören och så frågade han, han hade en mycket utpräglad röst, om Olsson finns här och då svarade Olsson långt bort i kroken där han satt ”ja jag är här” ”ja det var, jag skulle överlämna sa han i form av en skrivelse här från drätselkammarens beslut med anledning av Olssons sista fylleri förseelse”. Och så lämnades det här stora kuvertet över och då var kommentaren från Olsson ”papperen blir större och större”(skratt). Det var naturligtvis ett allvar bakom det där men han kommenterade det i alla fall så.

— Det var ju som sagt var inte bara direkt fackliga frågor. Jag kommer ihåg en annan förhandling som vi hade och den hade naturligtvis facklig anknytning, det var att upprätta ett intresse kontor. Det var ju så att det fanns skatteuppbörd då och det var väl ofta så att folk missade skatteuppbörden av olika skäl, så kom de då efter med skatten och då togs den ju genom införsel i lön. Då upprättades ett intressekontor så man kunde dra en del av skatten direkt på lönen. Så kom man ifrån den otrevliga situationen som uppkom när man kom efter. Sånt sysslade man också med.

Bengt: Ja arbetstiden var ju centralt reglerad i de allmänna bestämmelserna. Det var oftast lönefrågor men naturligtvis arbetsmiljöfrågor i väldigt hög utsträckning och skyddsfrågor som de då hette. Detta var speciellt utmärkande på gasverken.

— Gasverken var ju byggda så att de var öppna för att det blir sån hetta vid de här kammarugnarna i vilka man införde kol. Sen blev ju det till kox som fördes ut i vagnar och då var det en glödande massa som det sprutades vatten på för att dämpa ner hettan i det. Där gick då eldarna ute med bara överkroppar sommar som vinter och man tyckte ju att det skulle vara ett påfrestande jobb.

— Det visade sig att vi tog upp det här som en skyddsfråga. Då kunde de från gasverket minns jag leda i bevis att de här eldarna var den minst sjukskrivna arbetargruppen vid gasverket. Gasverket hade många anställda därför de hade stor rörinstallationsverksamhet. Då frågades det varför det var så och då påstods det att det där sammanhänger med att de här gasverken var ju lite av en kemisk fabrik samtidigt. Bland annat så fick man ammoniak och sånt av dom. Jag vet inte om det var någon saklig grund men det fanns de som hävdade att gubbarna söp i sig så mycket av de här medikamenterna så att säga så de klarade sig(skratt).

— Men vi hade en annan sån där alvarlig skyddsfråga på gasverket. Det fanns reningskistor som gasen passerade igenom och det fanns någon sorts massa i de här kistorna och dessa skulle då ersättas i bestämda tidsperioder. Då hade man ett beting för det jobbet. Man fick börja på någon kista och så när man var färdig så fick man gå och fick ändå ersättning för full arbetsdag därför det var så besvärligt. Det fanns de som inte tålde det här helt enkelt, de svimmade av när de var nere i den här reningskistan och slängde upp den här massan. Det var gaser som då utvecklades där. Det var sånt som man inte kunde drömma om att det skulle förekomma i dag men då gjorde de det. Det var i en del fall där man kunde göra det där väldigt snabbt och då ifrågasattes det riktiga i betinget minns jag. — Såna förhandlingar till karaktär fanns det också.

— Sen är det klart att det så småningom blev mycket ackord förhandlingar. Det så kallade stora kommunalarbetareavtalet i Uddevalla 1945 var det mycket förhandlingar om och det resulterade då i åtta Öres höjning. Det var väl också den gången vi för första gången fick en ordnad ackordslista eller i varje fall en utbyggd sådan.

— Sen innan 1945 hade jag vart med på något som jag senare blev med på i andra sammanhang, förlikningsförhandlingar. Det var dock lokala sådana. Det var inte med kommunen och det var inte vid kyrkan utan det var vid verkstadsskolans styrelse. De var ju egentligen landstingsanställda men vid det tillfället fanns det ju ett sjukhuspersonalförbund som arbetade i konkurrens med kommunalarbetarförbundet. Så vi tyckte oss vara oförhindrade att organisera också på landstings sidan och vi gjorde följaktligen det. Det var anställda vid verkstadsskolan. Verkstadsskolorna kom ju till på 30-talet genom Möllers initiativ. Det var ungdomarna, stenhuggarnas söner som inte kunde få jobb och så fick man verkstadsskolor. De organiserade vi och då minns jag att vi mötte på sånt motstånd så att vi fick engagera en distriktsförlikningsman som var en rådman i Göteborg. Det var mina första erfarenheter från förhandlingar inför en förlikningsman. Då var naturligtvis förbundet också engagerad, men det var avdelningens förhandling.

Bengt: Ja då låg väldigt mycket på det lokala planet. Vid t ex lönebestämmelser fick vi ju inga centrala lönebestämmelser inom kommunal förrän 1948. Däremot fanns det ju allmänna bestämmelser, detta om sjuklöner, semester och arbetstider. De fanns reglerade i dem och de så kallade allmänna bestämmelserna gällde ju länge. Det var femårs perioder åtminstone men sen så byggde man upp lokala avtal och de var då verkligen lokala för de tecknades med den enskilde styrelsen.

Bengt: Det var alltså förtroendemän som förhandlade men en chefstjänsteman var ju alltid med och att det var förtroendemännen som avgjorde det var helt klart. Fast sedan när det gällde tillämpningen så var det ju tjänstemännen. Det var ju inte det lättaste för de hade då kanske inte vart med om att utforma avtalet utan de tolkade det sedan och då kom vi naturligtvis ofta i konflikt.

Här slutar intervjun med Bengt Blomdahl. Ett kassettband saknas som inte kommit tillrätta.