Transkription av intervju med Nils och Märta Hillén

Intervju med Märtha och Nils Hillén (Nisse) i samband med att Märtha Hillén överlämnade brev till Bohusläns föreningsarkiv 1998-03-20. 

Nedskriven, delvis redigerad och utskriven av Linda Ohlsson för Bohusläns Föreningsarkiv 

2021-11-08.

 

Intervjuare: Gunnar Klasson, dåvarande arkivföreståndare, Bohusläns Föreningsarkiv.

 

Märtha: Ska vi berätta lite om bakgrunden kanske?

 

Gunnar: Precis

 

Märtha: Mm, ja jag har en bunt brev från den tid då andra världskriget och de är från norrmän allesammans. Det var ju så att Norge var ockuperat från 1940 i fem år och så småningom ganska snart så blev det brist på mat. De hade svår brist på mat där och man fick lov att skicka matpaket ifrån Sverige. Men det var ju begränsat på så sätt att främst skulle man vara släkting med någon i Norge dit man skulle skicka, det fick man försäkra att man var, och så fick man då nån handling att skriva på och sända matpaket och det gick till så att för det första bestämdes det ifrån svenskt håll då från statliga myndigheter vad man fick lov att skicka och hur ofta. Och det var en hel del matvaror då förstås som man inte fick lov att skicka ifrån Sverige till Norge. Allt var ju egentligen ransonerat här så man fick ta av sina egna ransoneringskort det man skulle sända i väg och mestadels var det mjöl, lite socker, gryn av olika slag, torra ärtor, och liknande saker och det var ju torftigt egentligen man ville ju gärna sända smör och ost och sånt där det fick man inte och inte kött heller och inte konfektyr eller frukt. Men i allmänhet kom paketen fram och min mormor härstammade ifrån Oslotrakten och hon hade sin släkt där omkring och det ledde ju till att min mamma hade många kusiner i livet och de fick vi kontakt med och frågade om de ville att vi skulle skicka matpaket och de blev ju väldigt förtjusta över det för de hade så lite. En gammal onkel till mamma, för det heter onkel på norska, skrev till oss då och jag har hans brev här, ett utav dem, det är skrivet den 22 december 1943. Jag tar det här först, det var skrivet 16 december -43, och då berättar han att han har fått brev och han tackar för det och så önskar han lycka till, vi var nygifta då Nisse och jag, och så skriver han…nej…detta ska jag läsa på svenska eller norska? Det är ju skrivet på norska men jag kan ju översätta det till svenska kanske? 

 

Nisse: (mumlar något ohörbart)

 

Märtha: (på svenska) ”Når denne forferdelig krig er slutt får du ta din mann med herop på en tur. Förhoppningsvis får jag vara i bättre form då än när du och din syster besökte mig sist. Ja vi har haft en slem tid här i Norge”…en svår tid alltså (Märtha förtydligar)…”under krigen och det ser inte ut att bli någon bättring med det första. Det blir knappt med maten, speciellt för familjer med många barn. Min hustru och jag har försåvitt bättre än de flesta”. De hade inga barn (Märtha förklarar). Med brödransonen klarar vi oss utmärkt men med andra levnetsmidler…med levnads…eh…(Märtha stakar sig och funderar på rätt översättning)… ja matvaror är det dåligare. Av smör får vi 30 gram per dag var, nysilt mjölk…nysilad mjölk (Märtha förtydligar)…är förbehållet barn och sjuka, så vi får nöja oss med skummad…skummad mjölk (Märtha förtydligar), och det är också lite av den. Fläsk och ägg får vi inte något. Fisk är det också dåligt med. Som du efter detta förstår vill en pakke…paket (Märtha översätter)…vara särdeles kärkommen och jag ber dig på förhand motta min hustrus och min hjerteligaste takk. Du känner ju ingen av familjen här men för din mor vill det kanske vara av intresse att få veta lite”. 

Och så berättar han här då om släktingarna som fanns i livet. Hans syskon var ganska många men de flesta var döda då men då fanns det ju syskonbarn kvar. Och så berättar han att ett av Hildas barn, en av hans systrar, den äldste hade övertagit fars urmakeriaffär och en är ingenjör i Amerika och en dotter är änka och den yngste sonen som hade en utmärkt förrättning, han dog i sommar. (Märtha fortsätter) Och där vill jag berätta en historia om honom. Han hette…han hette (Märtha stakar sig)…eh…ja jag får vänta lite med namnet. Han hade rätt så bra kontakter utomlands och bland annat hade han en godvänfamilj i Oslo som var judar och de ville ju gärna fly ifrån Norge, vi vet ju varför, och de hade några kontakter i Amerika, och Erling hette det där syskonbarnet till honom här. Erling han hjälpte familjen att fly så att de kom i väg, det var ju väldigt svårt att komma i väg från Norge under ockupationen och de skrev ett brev med tack när de hade kommit fram och det skulle de inte ha gjort för brevet öppnades och lästes förstås, för det var ju censur, och polisen kom och hämtade Erling, tog honom med sig till Möllegata 19 som var polishögkvarteret och centrum för tortyr. På Grini var fängelset och det var många som kände till det men Möllegata 19 var dit han fördes. Och han var där ett tag och så en morgon så påträffades han död nedanför fönstret. Han hade varit i en lokal ett par tre våningar upp och låg död nedanför fönstret naken. Och då tyskarna och quislingarna som svarade för hela den lokalen och behandlingen där, det var väl några Gestapo män antar jag, de skrev då till hans hustru att han hade kastat sig ut genom fönstret men troligen hade han blivit utkastad, eller om han hade försökt fly ifrån svår tortyr. Och så skrev de att om hon ville hämta kroppen och begrava den så skulle hon betala 10 000 kr. Det gjorde hon så han är begravd i Oslo. 

Och förövrigt vi skickade ju paket då mamma och jag. Vi samlade ihop och försökte snåla så gott vi kunde med vårat eget då, och vi, eftersom Nisse inte rökte…vi hade…det fanns ju ransonering även på cigaretter, och han hade tagit ut sitt tobakskort, så kunde man byta till sig en hel del matvaror mot det för tilldelningen var ju liten här i Sverige också, väldigt liten, och allt var ju ransonerat smör, kött, ost, mjöl, socker…eh…(Märtha funderar)

 

Nisse: Sju ägg i månaden.

 

Märtha: Ja allt egentligen utom potatis, fisk och grönsaker. Det var aldrig ransonerat. Men allt annat och bröd och skorpor, ja. Men mot tobakskuponger kunde man byta till sig en hel del, och det gjorde vi och vi hade också över på kaffekupongerna. Det var ju åtrådda varor för det räckte ju inte för någon. Tilldelningen var inte stor men jag drack inte kaffe och Nisse jobbade på Kuriren då och han drack kaffe där och på så sätt fick vi kaffekuponger över och då kunde vi byta till oss diverse matvaror och sen gick det till så att man fick gå ner till tullhuset nere i hamnen…(Nisse mumlar något ohörbart i bakgrunden)…och ta med sig lådan då. Man fick skicka en viss mängd, jag tror det var ja 10-15 kilo nånting sånt där, och då gick man ner med den lådan så fick man plocka upp på bordet därinne hos tullaren, eller en lång disk, som han hade varenda sak så här. Och det var en tulltjänsteman som jag kände, som bodde hemma i huset förresten där vi bodde, jag vill inte säga hans namn, men han var så noggrann och petig så det var väldigt svårt. Man kunde inte få i en enda grej som inte han godkände eller som inte fick förekomma. Men när man då hade plockat upp alla sakerna så vände han sig om och gick bort till skrivbordet strax intill och skrev ut en handling som skulle följa med paketet och så sa han då innan han gick dit, så sa han att jaha, nu kan ni stoppa ner alltihopa i kartongen igen sa han. Och när han då hade vänt ryggen till så passade jag på att smuggla. Jag hade en kappa med stora fickor i och där hade jag stoppat ner, en gång vet jag ett kaffepaket, ett smörpaket en annan gång, konfektyrer till barnen, några apelsiner och buljongtärningar och en gång en korvbit…eh…en rökt korv (Märta rättar sig). Och när han då hade vänt sig om så passade jag på då att plocka upp och stoppa ner och då kontrollerade han inte en gång till utan då satte han ränsel på, klistrade igen så här och så stämplade de på att det var tullat, det var undersökt. Så gick paketen till Norge och där fick de då en avi ifrån posten där det stod att det kommit en ”pakke” från Sverige. Och det var ju väldigt populärt. De gick dit ner och hämtade det och breven här berättar om den glädje de kände när de fick den här maten, hur tacksamma de var.

 

Nisse: Vi kanske ska säga det också att vi fick möjlighet att skicka till vänner också.

 

Märtha: Ja o ja. Det va…det är klart man fick förskräckligt många kusiner och släktingar där. Vi hade en bekant vänfamilj som också tillhörde IOGT-rörelsen i Norge, IOGT:s ungdomsrörelse som hette NGU, Norges godtemplarungdomar, och vi var, tillhörde den svenska motsvarigheten Sveriges godtemplares ungdomsförbund, SGU, som numera heter ungdomsnykterhetsförbundet. Genom, på det sättet, och på kongresser som vi var och möten så lärde vi känna många och en familj blev vi vänner med. Och det var en rätt stor familj så det var barn som var gifta och de hade ju i sin tur familjer och barn. Och vi skickade till flera stycken utav dem. Och fick ju brev. Och så var det en kvinna som också var med i NGU, hon hette Alfhild Nilsen, hon tillhörde motståndsrörelsen i Norge så hon fick ju fly och hade hemliga adresser. Men vi fick skicka och hon fick i andra hand, kunde ta emot paket med mat och hon berättar om det och det kanske jag skulle läsa något av hennes brev (Nisse mumlar något ohörbart i bakgrunden)…Mm…ja det står i alla fall en vers så här ” Kämp for allt du har kärt. Dö om det så gäller. Då blir livet ej så svert. Döden icke heller”. Och så fick man ju läsa mellan raderna för att det var ju…man…de kunde ju inte skriva vad de ville för breven öppnades. Ett och annat brev gick igenom som var oöppnat men det visste man ju inte. Och själv kunde jag inte skriva heller vad jag tänkte och ville fråga om för det var farligt. Och breven är ju så här, ser ut på det här sättet. De är stämplade. Där står det bland annat att ”svarthandlerne er samfunnsfiender” och så står det att det är öppnat på tyska ”Geöffnet” (Märtha läser på tyska), eller hur det nu ska uttalas. Men det mesta kom fram. De kunde få stå och vänta i kö länge där på tullen men de fick sina pakker. Och det förekom sällan att det försvann någonting. De fick det mesta som man skicka och det berättar de i breven ibland att vi fick det och det och det och det och på en jul så skriver de att vi drack äkta kaffe från dig och en kaka som vi hade bakat av riktigt vetemjöl och socker. Det hade de inte för det var alltid slut för dem. Och som sagt vi skickade så ofta vi kunde. Sen började de att skriva om kläder och skor och frågade om vi hade någonting som vi kunde undvara. Och jag skickade vad jag hade, det var inte så mycket men vi bådade upp vänner och bekanta också. Skickade nån jacka, några långbyxor, lite skodon. Och sen skrev de och tackade för det. Och utav de där…de gamla jackorna kunde de sy barnkläder och det gjorde de. Så de berättade då om det barnet som hade fått ett par byxor utav den jackan och den hade fått nånting annat. Och jag skickade strumpor också. Det var ont om det, det fanns inte, de gick barbenta. På den tiden var det ju inte så vanligt med långbyxor och det fanns inte att få tag i heller. Och skodon slet de ut och frågade har du möjligen några gamla skor det och det numret så vore vi så tacksamma om du skickade det. Och det gjorde vi och fick tack för det också. Och detta höll vi på med…

 

Nisse: ja, till långt efter kriget

 

Märtha: Ja efter kriget till och med. Och jag fick ju brev 1944 och 45 och såg till min häpnad att även ett brev från 1945 var öppnat och kontrollerat. Jag vet inte varför. Men så småningom så upphörde ju det och frimärkena hade bild på kung Haakon. Under hela norg…kriget…så såg tysk (Märtha stakar sig)…så såg frimärkena ut på det där sättet. (Märta visar Gunnar kuverten) Och så här. Stämplat. Och jag har många många fler men jag har tagit de som jag tycker var intressantast. Och jag vet inte om jag ska läsa upp något ur dem. Jag har prickat för där det är någonting som handlar speciellt om det de fått och deras förhållanden. Så berättar onkel Thor i ett brev också att det hade hänt någonting förskräckligt och det vet vi ju vad det var. Hemmafronten hade sprängt ett ammunitionslager. Och det kommer jag ihåg. Det var 1943. Och så skriver han så här den 22 december 1943: ”Käre Märtha som du sikkert, ja som du säkert (Märsta översätter till svenska), vil ha läst i svenska tidningar har Oslo vart hemsökt av en fruktansvärd katastrof. Ett ammunitionslager exploderade söndag middag och det fortsatte med explosioner hela dagen natten och dagen efter. Min hustru och jag och familjen för i övrigt är i god behåll. Jag var ute en tur och var på hemväg. Klockan var väl två då glasbitarna begynte flyga mig om öronen. Jag hade då inget annat att göra än att söka tillflykt i undergrunnsbanen, ja deras tunnelbana då (Märtha översätter till svenska), var jag var till klockan halv ått, till klockan halv nio. (Märtha stakar sig). Då jag äntligen kom ut därifrån försökte jag komma hem men gatan var spärrad och jag fick…eh…(Märtha stakar sig) jag fick dock konstaterat att min gård, eller hus då (Märtha förtydligar) stod mens nummer 29, det var ett grannhus (Märtha förklarar) stod i ljusan låga. De inneboende skulle vara evakuerade men ingen visste vart hen. Min hustru var alltså allena hemma. Hon har ett svagt hjärta så jag var väldigt ängslig för henne. Men fram emot midnatt fann jag henne hos hennes systerson som strax efter första explosionen hade trotsat alla faror och var kommen hem till oss varest han fann tant Ida i källaren. Han fick då släpat henne hem till sig liksom han och hans son också fick med sig diverse…eh…(Märtha tar en kort paus)…diverse värdesaker. Det var överhängande fara för brand i huset. Vi är alltså nu installerade hos Idas systerson och vi har det utmärkt här. Det var en stark påfrestning som det nog vill ta tid att övervinna. Det var en sorglig syn hemma. Alla rutorna utom två hade gått sönder och alla gardiner hängde i trasor och dörren var sprängd. I övrigt hade inne…eh…inventarierna (Märtha stakar sig) inte tagit så stor skada. Och nu gäller det att få satt in nya rutor men det vill nog ta tid. Och vi kan knappast flytta hem förrän över nyår. Vi får emellertid vara glada för att det gick som det gick. Det kunde ha gått värre. Många…hur många…som har som har omkommit är man ikke klar över. Det vet man inte ännu. Den materiella skadan är enorm. Många hus är brända ner och vind…och vindus…ruter…fönsterrutor (Märtha översätter till svenska) i tusenvis har gått. Det blir en trist jul men vi får vara glada för att vi lever. Med hjärtlig hälsning till er alla från Ida och din tillgivne onkel Tor”. Och det var som sagt 22 december 1943 skrev han brevet. Och det var ju inte sista julen, sista krigsjulen som de trodde. 

 

Nisse: (mumlar något ohörbart i bakgrunden om censur). 

 

Märtha: Det hade de inte censurerat. Det ena kom med ilbud. Han ville tala om att de var…att de var…(Märtha stakar sig) i livet och inte var skadade så det skickade han som express och det fick jag faktiskt. Men det var inte sista krigsvintern. Det blev ju en till 1944.

Ja… (Märtha tar en kort paus) Det här är skrivet 43, 17:e feb..eh..mars. Och det är ju alltid fullt av många tack och allt. De är så glada och så rörd…och de finner de så rörande att jag har tänkt på dem i denna tunga tid. Men det ljusnar nog en gång för oss alla bara vi är tålmodige. Och det skrevs 1943. (Märtha tar en kort paus och prasslar med breven)

 

Gunnar: Dina brev har du de, är de bevarade, de du skickade dit? De är borta?

 

Märtha: De är nog borta för…men jag har ingen kontakt med dessa längre och de lever nog knappast. Jag tror inte det. Sen är det ett som är skrivet den 16/10-43 och då skriver en utav hennes döttrar då, fru Gulbrandsens dotter, Ingrid Gulbrandsen, hon skriver att ”ditt siste brev fikk jag så lite greie på då det var blitt borte en del av det på veien hit” och det är censurerat och de stämplade över så här svart över halva brevet ibland (Märtha visar och förklarar). Har det nån gång hänt med mina brev tro, skriver hon. Ja, och så är det ju…det är ju mycket här som är så att säga personligt och  det har ju inte så stort intresse kanske att läsa men…

 

Gunnar: Var det så att du också fick censurerade brev hem?

 

Märtha: Jaa

 

Nils: De censurerade…de öppnade dem…(mumlar något ohörbart)

 

Märtha: jaa

 

(Gunnar och Nils pratar i munnen på varandra. Ohörbart)

 

Gunnar: Jo men jag menar har de strukit över något?

 

Märtha: Nej, jag tror att jag fick ett brev och jag har letat efter det och det var stämplat mycket över och det skulle jag vilja haft men jag vet inte vart det brevet har tagit vägen.

Och här är ett och det är skrivet 17 mars-43 ja och det handlar om den ”kärkomne pakken som du ger oss” och det är mycket tack och allt det där och så skriver hon då att ”du nämner nåt om ett par skor som du har. Mamma och jag bruker nummer 38 men de andra hemma brukar 37 men om du var så snäll och sänte oss dem. Vi är dig evigt taknemlig Märtha. Annars är det ikke någon förändring här hemma”. Allt går sin gille gång står det och så vidare. Ja…(Märtha tar en kort paus och prasslar med breven)…

 

Nils: Du kan ju nämna breven efter ålder. 

 

Märtha: Ja, jag vet ju inte hur mycket du vill att jag ska läsa upp här men det finns en del saker som kan vara värda någonting. Det är -43 ”Det är så längesedan jag hörde något från dig”…ja de vill ju helst ha brev varenda månad och det var inte alltid så lätt att skriva så ofta, men de hoppas att det är väl med oss och…och…så önskar de en riktigt god jul och allt det där och önskar vi ska komma till dem så fort kriget är över och så skrev de ju. Det gjorde vi faktiskt. Vi var och hälsade på efter kriget. Nisse och jag var där. (Märtha tar en kort paus). Mm…(Märta fortsätter läsa ur brevet)”Ja du har väl läst om det i avisene deres. Allting går ju. Det blir en vana tror jag. Vesla går nu i femte månaden ja. Hon ska ha det fjärde barnet och jag har talat med henne i dag. Vet du Märtha att mamma och jag hade samme dag som vi fick pakken så hade vi talat om vad deilig det skulle smake med en hvit kake (Märtha fnissar) och så kom det en deilig kake ifrån dig. Den var underbar. Vi spiste den i källaren på söndag”.

 

Nisse: Du bakade också och skickade.

 

Märtha: Ja, det gjorde jag (Märtha fnissar). I källaren, de satt i skyddsrummet då (Märtha förklarar)…eh…(Märtha funderar och fortsätter läsa ur brevet). ”Det var vetemjöl i paketen, skriver hon, havregryn, smör, ärtor som vi …som vi tömde upp med en gång också och så konfekt och skorpor…”

 

Nisse: Det hade du smugglat.

 

Märtha: Ja det hade jag smugglat. (Märtha fortsätter läsa ur brevet). …”som en liten flicka som kom till oss i källaren fick smaka på”, alltså skorporna (Märtha förklarar), ”och du kan tänka att din paket kom i grevens tid”. Jaa…(Märtha tar en kort paus och fortsätter läsa ur brevet)…Och tack ska du ha och så är det så där, jaa, och tack ska du ha. Och de satt i källaren i skyddsrummet och åt. 

 

Gunnar: Hur lång tid tog det för posten?

 

Märtha: Det tog inte så lång tid. Tre, fyra dar och fem kanske ibland. Men det var ju varje gång spännande att veta om det kom fram. Och jag smugglade. Det är enda gången i mitt liv som jag smugglat och jag har aldrig haft dåligt samvete för det. (Märtha skrattar). Den där kappan hade stora fickor och där fick plats en del och medan han då vände sig bort så åkte det ner ja. 

 

Nisse: De här breven är från olika människor alltså.

 

Märtha: Ja, det är det. Det är mest ifrån den familjen men det är också från onkel Thor och så är det från denna Alfhild som var med i motståndsrörelsen och som fick gömma sig under kriget. Det var hon som skrev den där dikten om ” Kämp for allt du har kärt”. Men en utav barnen…(Märtha tar en kort paus och prasslar med breven)…en liten pojke i släkten han fick gå till motståndsrörelsen med papper som de sydde in innanför i hans mössa. Han hade en liten svart mössa. Han var en sex sju år då. Och det sydde de innanför fodret, hemliga meddelande till motståndsrörelsen och skickade i väg med honom. Det var ju livsfarligt men det gick bra.

 

Gunnar: (hummar)

 

Märtha: Det hände honom ingenting. Så där arbetade de. (Märtha tar en paus och prasslar med breven). 

Och här skriven hon det där just att Svein, den lille pojken då, han fick en fin jacka av den jackan vi fick av dig. Och (Märtha fnissar) ”han behövde en sådan och de andra småpojkarna då, guttene, får varsina byxor och lille Jan också en blus. Det var en mycken vellykket. Må du igen ha många tack. Hoppas att du fick mitt brev som jag sente i god tid före jul”. Ja det var ju liksom lite rörande med de här gamla kläderna som de fick ut så mycket utav och begagnade skor och ja…klart jag…jag eh…(Nisse mumlar något ohörbart i bakgrunden samtidigt som Märtha pratar)…bådas vänner och bekanta jaa…vänner och bekanta som hjälpte till med saker så att vi fick så mycket som möjligt.

Ja den där tog jag med bara kuvertet för att det står ”svarthandlerne er samfunnsfiender”. 

(Märtha tar en paus och prasslar med breven innan hon läser vidare) ”Hjärtligt tack för den store pakken och allt det gode ja pingstafton blev så glad då mellelseddelen kom”…det var alltså, det kom en avi (Märtha förklarar), och det stod att en pakke på 16 kilo var ankommet till mig. Och Ingrid…det var en dotter då (Märtha förklarar)…och jag reste till byn…de bodde ju i stan men det var ett stycke in ändå (Märtha förklarar)…och hämtade den”.

 

Nisse: 16 kilo är ganska mycket.

 

Märtha: Ja, jag förvånar mig över att vi kunde få iväg så mycket. Jag hade nog fått utav några andra också då. 

Jaa…(Märtha fortsätter läsa ur brevet)…”och det var så mycket god mat Märtha ja vi har kokat och spist och har middag till i morgon, andre pingsedag också. Det är sån nydeli…det är ja (Märtha skrattar)…skriver hon, ”sedan vi smakt…sedan (Märtha stakar sig)…hm…vi har smakt också på de andre då det är ju omöjligt för mig att få takket deg för allt de gode du sender och du kan tro att Svein var strålande glad”. Det var den lille pojken då (Märtha förtydligar)…jaa…”och drops och apelsiner” står det ja. Drops det var karameller det. ”Och apelsiner och kakor”…jaa…(Nisse mumlar något ohörbart i bakgrunden)…och så stövlar han fick. De hade vi nog köpt nya för småpojkstövlar hade vi ju inga, småbarnsstövlar hade vi inga då, ”och gudskelov”…jaa…så glada de blev. ”Ingrid som sa gudskelov” ja. ”Jackan passar till Ingrid”. Det var min gamla jacka, ja det står det. (Märtha tar en paus och prasslar med breven). Och så är det ju tack och allt det där och ”alle ting i pakken som var vad du sände, ingenting vad borte” står det, ”jag fick den i dag” (Märtha hummar) och så skriver hon, det är den gamla, hon var pensionär, ”ja må förtälje dig att jag får två liter soppa två gånger i uge…i veckan (Märtha översätter till svenska)…”det är från den svenske bespisning”…Svenskehjälpen då (Märtha förtydligar), ”och den är riktigt god kan du tro. Alle över 60 år får det här i Oslo. Ja hjärteligt tack för allt”. Ja…(Märtha tar en paus och prasslar med breven) Blir det för mycket tror du?

 

Gunnar: Nej nej nej (Mumlar något ohörbart i bakgrunden)

 

Märtha: (Märtha tar en paus och prasslar med breven) 

Jag har skrivit med blyerts streckar där det kan vara nåt som är intressant. 

”Ja men så var det pakken då”…det är 3/11-44…den var en deilig överraskning kan du tro. Skorna var så kärkomna att du ikke kan sette dig inn i det. Jag fik de fast mamma också är väldigt innpå på sko men att du vet att jag måste till kontoret var dag och alltså behövde jag dem mest. Och den kjolen du sänte den ska jag bruke i vinter. Den passet mig så gått. Fläsket var lika fint det”…det kommer jag inte ihåg att jag skickade men det måste vart en bit salt fläsk för det tog ju några dar (Märtha fnissar och förtydligar)…det var…”fläsket var lika fint det och ärtorna och tärningarna. Den blev nog soppa utan fläsket också kan du tro för de vi må ha…för vi måste ha det till Svein. Han kan inte drick…(Märtha stakar sig)…han kan inte äta nåt av den fisken han får…vi får här nu…eh…det går nämligen mest salt fisk och den kan inte Sveins mage tåla. Kakan var nydelig för att inte tala om allt sockret då. Vi var helt rensade”…ja helt utan (Märta förtydligar)…”både socker och vetemjöl så dine pakker är det bäste vi vet. Hoppas det inte blir länge till neste säger vi var gång vi får en packe från dig”. (Märtha fnissar) Ja och så står det då att jag hade skrivit att vi kunde ta ett par adresser till att skicka till och så fick jag några adresser av henne som också gärna ville ha lådor. Och så skickade vi ju då till onkel Thor och mammas kusiner förstås. Jag har inte några brev från kusinerna men det fick vi ju. (Märtha harklar sig). Och tack så att vi vet att de kom fram.

 

Nisse: Korrespondensen var mycket större för Märtha har bara plockat ut en del.

 

Märtha: O ja detta är ju bara en liten del ja. Jaa nu har jag en. Det är skrivet den 24/12-44. ”Och nu har jag igen mottagit en stor pakke från dig med så mycket god mat”, och allt det där ja, ”och så har jag” (Märtha stakar sig)…”och den härliga kaffe”…surrogaten alltså (Märtha förtydligar)…kaffetilretningen står det och jag förstår att det betyder väl kaffesurrogaten för det hade jag nog skickat den gången då. ”Den brukar vi av vid julen och den smakar gott. Du kan…ja du kan (Märtha stakar sig) skapa jul för oss allihop du Märtha. Jag ska koka ärtor i julen (Märtha skrattar) och det gläder vi oss till. Pölsena…det var nog den där rökta korven det (Märtha förtydligar) den tog vi till middag för vi orkade inte, vi orkade inte gömma den. Vi fick sån lust till att smaka på så vi tog den till middag med detsamma och det var riktigt gott ja det kan du tro.” Jaa, och Svein han var med på tullboden när de skulle hämta paketen står det. Och han var så intresserad. Det var den lille pojken det. ”Och det var sån massa människor som skulle hämta paket från Sverige. Men då vi fick den så sa han `å så stor pakke da mormor´. Så du förstår att den är kärkommen”. Ja så står det ja. Ja så står det att ”tänk vi hade flyg…flyglarm (Märtha stakar sig) julafton och vi motte gå i källaren och det varade i trekvart. Så gick faran över så vi kunde gå upp igen. Det var ju ikke så hyggeli. Barnen blev så rädda och grät för de ville…(Märtha stakar sig) de ville ju gå upp till juletret”, julgranen då. De hade fått gå ifrån sin julgran (Märtha förtydligar och läser sedan vidare ur brevet). ”Men det varade ju inte så länge som väl var”. 

(Märtha tar en paus och prasslar med breven). 

 

Jaa…”kan du pröve att sände mig några strumpor. Jag har gått utan, utan strumpor så länge nu. I värmen gör det ju ingenting men nu är här kallt och jag är framdeles utan. Det finns icke att uppdriva i butiken förstår du”. Ja, och så han skulle…då hade pojken sagt att han skulle skriva till tant Märtha ”och det gör jag alltså nu. Kanske du kunde sända en paket i svenskt namn”. (Märtha prasslar med brevet). ”Och vi vet ju inte om vi nån gång kan göra en bråkdel av dina tjänster du gjort oss tillbaka. Men vi hoppas i alla fall att det en gång ska bli riktiga fredliga tider igen. Att vi får uppleva dem. Och mat är det ju allra bäst att få ifrån dig det vet du men det är annat vi behöver också så svårt”. Jaa…Mm…(Märtha prasslar med breven)

 

Gunnar: Är det några försändelser som kom bort som du vet om?

 

Märtha: Inte vad jag vet men jag anar att det kunde försvunnit några saker i brevet eftersom en gång så skrev hon det här och det här och det här fanns då alltså och räknade upp de saker som var och den gången var det då inget borta. Men det hade ju hänt att det försvann saker men det mesta kom fram. Därför var de noga med att skicka brev med en gång och tala om att de hade fått det. 

Jaha, och nu står det, detta var 2 januari 1945 så det var ett par månader, det var några månader innan krigsslutet då. ”Nu väntar du väl på att höra om vi fått den läckre pakken”, står det, ”som du sände oss till jul. Och det har vi Märtha. Vi fick den tre dagar före jul och tusen tack”. Ja…”och alle din till din man och alla dina…nja (Märtha stakar sig). Och så önskar de gott nytt år och det där. ”Och det hoppas vi innerligt att vi får också. Måtte det bli fred, ja varaktig fred, i världen i år. Å vad vi önskar det och det gör väl ni också tänker jag. Ja vi haft en livlig jul i källaren både julafton och nyårsafton. Det var ju så sorgligt vi hade den siste dagen på året. Våra närmaste är ju inte skadade direkt men vi leder med de andra som är mitt upp i det (Märtha stakar sig), som är mitt upp i det förfärliga”. 

Jag vet inte riktigt vad det var då men det var antagligen en explosion då också för det var många explosioner som Hemmafronten ställde till med. För det var bland annat när det skulle gå (Märtha stakar sig), skulle gå en del (Märsta stakar sig), en del…ja vad ska jag säga, för kriget, en del krigs..vad heter det…

 

Gunnar: Transporter?

 

Märtha: Just det, transporter. Och det var ju Hemmafronten nere och, och sprängde nere i hamnen vet jag. Det har de berättat om sedan och antagligen är detta en utav dem tillfällena då.   

 

Nisse: Jag kommer inte ihåg om det var de allierade (mumlar något ytterligare i bakgrunden som är ohörbart) 

 

Märtha: (Märtha talar samtidigt som Nisse) De vågade inte skriva vad som hade hänt så därför förstår jag att det var Hemmafronten för det står alltid det förskräckliga som har hänt. Men de vågade inte berätta vad det var då. Men sen har vi ju hört att det var många explosioner och Hemmafronten de gjorde ju en hel del sånt där sabotage mot krigsindustrin och mot vapentransporter av alla de slag. 

Och så skriver hon här att ”ja jag måste tala om för dig Märtha att vi hade ordentligt kaffe julafton (Märtha fnissar) och det var det som vi hade skickat förstås…(Märta förtydligar)…”då som du menar, men nu är det också slut så nu har vi inte det heller att se fram emot (Märtha fnissar) men allting går ju. Och det är så innerligt gott att veta att ni tänker på oss. Måtte vi snart mötas igen i en värld fred, bara fred”.

Jaa. (Märtha suckar) Det är det viktigaste som står. Det är så mycket tack och så och det är inte så…(Märtha prasslar med brevet).

 

Gunnar: Du har brev även sen det blev fred då?

 

Märtha: Jaha, det har jag också. Vi ska se vad det stod på det då (Märtha prasslar med breven). 

9/2-45, det var strax före då ja. Ja men det, det, är inget speciellt i det där tycker jag. Det handlar om det…(Märtha avbryter och letar efter ett annat brev). 

 

Se här är…det är borta frimärket, jag vet inte varför. Det är nog att det har försvunnit. (Märtha prasslar med breven) 

23/5-45. Det var alldeles efter freden. ”Käre käre Märtha, nu är det i Norge åter dag med vårsol och sång i skogen och nu kan jag hälsa dig och säga att är sång icke bara i skogen, men i byarna, i hemmen och framförallt i sinnena. Sång och jubel. Men kan du vänta dig annat efter all det tvång under frukt…(Märtha stakar sig)…under fruktan och eländighet som vi nu har haft. Ja Märtha du kan tro vi har…eh…(Märtha stakar sig) vi har upplevt mycket svårt men nu är vi då äntligen kommit hem igen hos oss också”. Hon hade varit borta, och gått under jorden (Märtha förklarar). ”Och så från, även från Tyskland, från Grini och från landsflykten. Vi har varit illa ute slik i vår familj men lyckligtvis vi har då icke mistat någen av våra egna men mer eller mindre nervösa…eh…(Märtha stakar sig)…nervöst nedbrutna är vi ju allesamman. Jag har varit hemma i över två år men mycket efterlyst, förföljd och av den grunden…och eh…på post (Märtha stakar sig)…haft post och brevförbud. Det vill säga enskilda ting slapp fram men väldigt lite postvägen”…det kom andra vägar (Märtha förtydligar)…”Hade du sänt paketen i posten hade jag knappast fått dem och jag ska säga dig det kom gott med. Tänk smör på maten och socker i soppan och tesurrogaten, ja du värld vad det var rena måltiden. Jag försökte att få…eh…(Märtha letar efter rätt ord) avsänt några ord gång på gång men blev stoppad. Hoppas du fick det sista jag sände strax före jul och bara några ord så att du skulle förstå betydelsen av på att paketen var kommen fram. Jag sände det i ett annat namn, Ida Berg, men jag hoppas på att du kände igen skriften. Ja nu går det väl an och börja tänka på ett besök igen”. Ja och så gläder sig hon då åt besök utav oss där och att vi skulle träffas på kongresser eller liknande, NGU:are, SGU:are och ungdear, godtemplarungdear som vi hade haft mycket umgänge med under kriget.

 

(Märtha letar runt bland breven). Det tror jag inte är något så särskilt men jag tog det med i alla fall (Märtha harklar sig) för att det var ju…jaa…men så där så stod det påstämplat. (Gunnar hummar i bakgrunden). Så lite olika, en del stod de på så och så var det ju det där tyska stämpeln som jag visade dig. (Märtha visar Gunnar brevens stämplar). Jag har ju två gånger så mycket till med brev men jag har tagit ut dem som jag tyckte var mest intressanta som inte handlade så mycket om det privata. Här vet jag att vi i SGU, jag var ordförande där då, vi skickade pengar (Märtha skrattar). ”För eder intresserade medverkan i hjälpen till Norge genom mottagna gåvan kronor femtio sända vi härmed vårt varma tack. För Göteborgs norgehjälp, Malte Jakobsson.” Han var landshövding då. Så det har han skrivit under och det sändes till avdelningen 193 Unga krafter av SGU avdelningen och till mig då. (Gunnar hummar i bakgrunden) Och det hade vi samlat ihop. Femtio kronor det var ju mycket pengar då. (Märtha fnissar och Nisse mumlar något ohörbart i bakgrunden) Det var ju mycket pengar på den tiden det. Jag kan inte se riktigt vad det står i stämpeln, 1942 står det.

 

Nisse: Femtio kronor det var mycket pengar (Gunnar hummar i bakgrunden).

 

Märtha: Ja det var mycket pengar men vi samlade ihop så där. Det gjorde vi flera gånger. Jaa, jag vet inte om det är något du tänker på och vill fråga så om jag kan svara på. (Märtha prasslar med breven som ligger i en påse)

 

Gunnar: Vi lägger ju upp detta som ett personarkiv nu då. (Märtha hummar). Det innebär att vi lägger…(Märtha avbryter)

 

Märtha: Då behöver det väl kanske rensas ur en del utav det jag sa, jag menar att jag kanske upprepar mig och så…

 

Gunnar: Nej det är inga problem. Det här kommer ju…det är möjligt att jag kanske lägger bandet ihop med det.

 

Märtha: Ja.

 

Gunnar: Vi…och så gör vi en förteckning då. Men vad jag skulle vilja veta det är…för nån gång i framtiden när varesig ni eller jag är här va så är det ju någon som ska läsa den här arkivförteckningen och då behöver jag veta när du är född (Märtha hummar)…eh…och Nisse när han är född och lite sån där fakta om er då. (Märtha prasslar med påsen)

 

Märtha: Mm, det kan vi ju skriva ner på ett papper.

 

Gunnar: Eller om du säger det nu så får jag det ju här på…

 

Nisse: Har du ett personnummer där?

 

Märtha: Ja ja (Märtha prasslar med påsen)

 

Gunnar: Nej, du behöver inte ta personnumret utav du kan bara säga…(Nisse avbryter)

 

Nisse: …vilken dag du var född.

 

Märtha: Ja ja (Märtha prasslar med påsen). Ja det är 130308 i alla fall.

 

Gunnar: Och adressen är?

 

Märtha: Det är Nordens Väg 2B och så…

 

Gunnar: Ja 

 

(Alla pratar i munnen på varandra)

 

Nils: Ska du skriva mitt också?

 

Märtha: Ja

 

Nisse: 11 april 1917 (Märtha prasslar med påsen)

 

Gunnar: 11 april?

 

Nisse: 1917

 

Gunnar: 17

 

Märtha: Nu har jag rört omkring dessa så de ligger inte efter datumordningen men det gör kanske inte så mycket. (Märtha prasslar med påsen)

 

Gunnar: Nej, det gör vi sen. Vi lägger dem i datumordning så…(Märtha prasslar med påsen så det går inte att höra vad Gunnar säger)

 

Märtha: Och det är slitet och brunt som du ser men det är ju…

 

Gunnar: Och du har inget emot att det kommer forskare och tittar?

 

Märtha: Nej då. Nä. För det står ju en del personliga saker i men det är ju ingen som känner de ändå. Om deras familjer och så. 

 

(Märtha prasslar med påsen och Nisse pratar samtidigt i bakgrunden)

 

Nisse: Det var nog en ganska stor omfattning i Sverige med detta med paket till Norge. (Gunnar hummar)

 

Märtha: O ja. Det står ju också…

 

Nisse: Var det vissa dagar de tog emot det eller hur var det?

 

Märtha: Nej, det gick allt. Det var inte vissa dagar men man fick ju inte skicka hur ofta som helst men jag kommer inte exakt ihåg hur ofta man fick skicka om det var varannan månad eller om det var var månad.

 

Gunnar: Då var ni nygifta sa du och…

 

(Alla pratar i munnen på varandra samtidigt som Märtha prasslar med påsen)

 

Nisse: Vi gifte oss -43

 

Märtha: Jaa, vi gifte oss -43

 

Gunnar: Och du jobbade på Kuriren? (Frågan riktad till Nisse) Jobbade du också eller var du hemma med barnen? (Frågan ställd till Märtha)

 

Märtha: Jag var hemma med barn. Vi fick barn på fredsdagen..(Märtha fnissar)…en av fredsdagarna, 5/5-45…(Gunnar hummar och Nisse mumlar något ohörbart i bakgrunden)…fick vi vår första dotter så jag låg på BB när jublet var. 

 

Gunnar: Men hur klarade ni detta ekonomiskt? Jag menar att det kan inte varit lätt?

 

Märtha: Nej, det var det inte. Vi hade inga stora inkomster för jag tjänade ingenting då. Jag var ju…(Nisse mumlar samtidigt något ohörbart i bakgrunden)

 

Märtha: Ja, och du hade inga stora inkomster så vi fick ju snåla förstås för att kunna samla ihop. Men problemet var ju sällan pengarna ändå utan det var ju ransoneringskorten. (Gunnar hummar). Jag har en…jag har ett minne från det men det hör ju liksom inte hit men Tage Erlander och jag hade ett personligt och det är ingen annan som har samma minne. Det var 1946

 

Nisse: Vänta nu. 1947 i februari var det.

 

Märtha: Jaha då får vi ändra där då. Ska vi börja på ny kula?

 

Gunnar: Nej vi fortsätter. 

 

(Nisse mumlar samtidigt i bakgrunden)

 

Märtha: 1947 i februari. (Märtha prasslar högt med påsen) 

 

Nisse: Vi hade…jag var ordförande i SSU-distriktet i Bohuslän och vi hade varit upp i Norge (Nisse stakar sig)…i…Stockholm och träffat Erlander så sa jag skulle inte vi kunna komma till Uddevalla och hålla ett anförande som tillhörde vid SSU förbundets, vad blir det, från 1917, det blir trettio år va…?

 

Märtha: Jaa

 

Nisse: …30-års jubileum. Och han ville väldigt gärna komma ut i landet så han sa ja. (Märtha hummar). Han kom så han hade sitt första möte i Uddevalla i SSU-distriktets regi. Vi hade fantastiskt mycket folk som var nyfikna på honom. Han var ju relativt okänd (Gunnar hummar) och han gjorde bra ifrån sig. Och så efteråt så bjöd vi på…

 

Märtha: Då kan jag ta i det…(Märtha prasslar ljudligt med påse)

 

Nisse: Jaa…då bjöd vi på lite måltid i en av…eh…rummen bakom scenen i Folkets Hus alltså där de som…och det var då detta med Märtha inträffade…

 

(Märtha prasslar ljudligt med påse) 

 

Märtha: Ja jag blev placerad intill Tage Erlander för att Nisse var ordförande i SSU-distriktet. Och de hade dukat fram med på ett bord lite supé. Det var bröd och smör och det var lite kallskuret och det var så där lite enkelt men det var ändock en supé. Och vi var väl kanske 15 personer, ja från distriktet och några ifrån Uddevalla då som inbjudna. Och så när vi hade ätit så kom servitrisen så sa hon jaha, sa hon, nu ska jag be att få ransoner…hm…få (Märtha stakar sig)…korten. Jaa…det…(Nisse avbryter)

 

(Märtha och Nisse talar i munnen på varandra)

 

Nisse: (mumlar något ohörbart)

 

Märtha: Maten var ransonerad…

 

Nils: (Mumlar i bakgrunden) ….Det var växlingskuponger som man hade, växlingskuponger. 

 

Märtha: jaa…på köttkupongen, på kött…eh…kortet som man sa. Det fanns kuponger, små fyrkanter, och det kunde man växla och få restaurangkort utav för varje sak man…eh…man beställde då på en restaurang, kött och sånt, det måste man betala restaurangkort för, liksom bröd och smör. Och då så sa hon jag ska ha smörkort och brödkort och så ska jag ha köttkuponger sa hon. Det var värre det sa Tage Erlander för det har jag säkert inga köttkuponger för det är så sa han till mig att jag reser ju väldigt mycket och var jag är så ska de ha ransoneringskort, det där restaurangkortet av mig. Beställer jag en fläskkotlett så ryker hela ransonen för den perioden. Så var det. Det var väldigt lite. Men har du något över på ditt kort? Jag har smör, sa han, det kan jag lämna för dig om du kan lämna kött för mig. Ja jag har…jag plockade fram mina ransoneringskort. Jag hade växlat så jag hade restaurangkort då och så sa jag ta för Tage och mig och det gjorde hon och så sa han då betalar jag smör för dig (Märtha skrattar). Och så gjorde vi. (Märtha prasslar med påsen) Ja det var det minnet jag hade. 

 

Nisse: (Märtha prasslar ljudligt med påsen vilket gör det svårt att höra vad Nisse säger) 

Men minnen det har man ju så många så. 1945 i augusti så hade jag…(Märta avbryter)

 

Märtha: Nej det var inte jag som ska ha dem, det ska du ha. 

 

(Märtha pratar om påsen med breven samtidigt som Nisse pratar med Gunnar i bakgrunden)

 

Nisse: …AUF (Norska Arbeiderpartiets ungdomsförbund reds anm.) i Östfold de skrev och så frågade de mig…fick jag ett brev om jag kunde komma över på en ”stemme” som de skulle ha i augusti månad…

 

Märtha: Stämma ja…

 

Nisse: …ja (Märtha hummar)…och…eh…och det gick väl bra men jag fick begära visum för att komma till Norge. (Gunnar hummar) Jag fick ett visum på 24 timmar och så kom det telefonsamtal ifrån Artur Hansen, heter han, han blev riksdagsman sedan, frågade om jag kunde tala på deras ”stemme”. Och jag trodde ju det var ett AUF möte och tänkte att det var en stämma, en vanlig…eh…(Märtha avbryter)

 

Märtha: …samman…möte…

 

Nisse: …sammandrag (Märtha hummar) med SSU:are. Och jag åkte över, och förresten när jag var i Norge så upphävdes visumtvånget så jag kunde stanna några dar extra. Precis då upphävdes det. Men jag blev fruktansvärt rädd för när jag kom till Norge så fick jag se en stor affisch och så stod det att vi ska…första demonstrationen efter kriget och så stod det möte i Kullesparken i Sarpsborg, talare Martin Tranmæl Stockholm…nej Oslo…och Nils Hillén Uddevalla, med lika stor stil. Det var ett offentligt möte och det var det första mötet som skulle vara där och jag var egentligen inte beredd på det. (Märtha drar igen en dragkedja) jag hade ju tänkt att det skulle vara en vanligt förbunds…eh…ungdomsstämma. Men…(Märtha avbryter)

 

Märtha: Kan du säga vem Tranmæl var också?

 

Nisse: Ja, Martin Tranmæl det var Norges förnämste talare. Han var redaktör för Arbeiderbladet. Men honom hade vi träffat här i Uddevalla för han var i Sverige under kriget. Men han kom ju inte ihåg mig men jag, vi, träffade ju honom här vid ett par tillfällen på möten i kongresshallen. Och så skulle jag tala före honom och jag gick ju upp och…gick upp (Nisse stakar sig)…jag fick…eh…extra imponera, jag fick hitta på nånting alltså. Jag hade ju inte nåt skrivet men jag skulle tala ungefär en kvart och det gick väl bra att prata i en kvart men man kunde ju spinna på känslor och sånt eftersom det var det första besöket i Norge och sånt där men så när jag gick ner från talarstolen så skulle Tranmæl gå upp och då sa han ”vel takk gott” sa han. (Märtha hummar). Men det var en sån där överraskning som jag inte alls var beredd på. ”Stemme”, det var mycket mer än stämma alltså (Märtha hummar). Men det var en väldig massa folk och de hade…jag hade haft med mig…vi hade ju inte fane…jag köpte ”stormmjuka” som vi kallade det va (Gunnar hummar), röda fane…eh…röda flaggor på stänger som jag hade med mig en tio stycken som jag skulle skänka till dem för jag trodde inte de hade nånting. Jag trodde tyskarna hade tagit alltihop för det tog ju…(Nisse säger något ohörbart)…men de hade plockat fram en förfärligt massa fackföreningsfanor som varit gömda på vindar och källarskrubbar så de hade rätt mycket fanor i alla fall. Men det var rätt rolig upplevelse för det var första gången efter kriget. Så jag blev väldigt paff när jag fick se den där affischen.

 

Gunnar: Hur reste du då? Reste du med tåget?

 

Nisse: Jag reste med tåget upp över…

 

Gunnar: Öxnered, Dals-Ed och…

 

Nisse: Jaa. Jag har tidningarna hemma där de refererar mötet och det är ju rätt positivt skrivet, om mig alltså. Men det var ju sådär…eh…och Erlander alltså han var ju vald i november väldigt hastigt där för att Per-Albin hade dött då året före…så det…och att vi fick arrangera det första mötet i Uddevalla det var ju en sensation men det var lika mycket äldre partivänner som ungdomar för kongresshallen var precis spikad vid det tillfället. Jag har några gamla fotografier från det förresten. 

 

(Kort paus. Märtha hummar)

 

Märtha: jaa, då kanske vi ska…

 

Gunnar: Ni har varit med om mycket intressant.

 

Märtha: Ja det har vi varit. Jaa…då under kriget var det ju mycket. Det är klart. Många minnen och sånt. 

 

Nisse: Sen var det ju norgemöten också till sånt man samlade in pengar och sånt. Det var ju fantastisk respons för det i Sverige, insamlingen till Norge och Norgehjälpen. De byggde ju ute utanför (Nisse säger något otydligt som inte går att höra). Det var ju ett tack, jag vet inte om svenskarna använder det nuförtiden men meningen var ju att det skulle vara för svenskarna egentligen. (Gunnar hummar)…Det ligger väl…(Märtha avbryter)

 

Märtha: Nej vi kanske ska bryta upp nu, vi har varit här över en timma nu. Du har annat att göra. Du har annat för dig. (Gunnar och Nisse mumlar i bakgrunden). 

 

(Alla talar samtidigt)

 

Gunnar: Jag har avsatt tid…

 

Nisse: Men det här, men det här, det här…

 

Märtha: Hoppas vi inte har glömt nåt väsentligt bara…

 

Nisse: …det kan ge en bild av oss om vad som skedde i Uddevalla under kriget det också.

 

Gunnar: Men jag har ju hört, jag vet inte av vem att det var en del norrmän som var väldigt griniga på svenskar.

 

Nisse: Jaha

 

Gunnar: Men har det hörts senare det tro?  

 

Märtha: Det har nog varit senare.

 

Gunnar: För att Sverige släppte igenom…

 

Nisse: Ja ja ja

(Alla talar samtidigt)

 

Märtha: Ja det är klart. Det finns nog i botten.

 

Nisse: Ja det ligger…det ligger…

 

Märtha: Men de bör ju ha reda på varför också tycker jag. Det var ju inte lätt att vara svensk regering då…(Nisse mumlar samtidigt ohörbart i bakgrunden)…den risken som det var alltså att tyskarna skulle utan vidare ge sig in i Sverige då om de inte fick sin vilja fram så att säga. Risken var ju stor att även vi hade blivit mer eller mindre indragna i kriget. Och det vet vi ju…

 

Nisse: Vi hade en samlingsregering…(

 

Märtha: Jaa, och vi vet ju det V-Gustaf han höll ju på…han hade förklarat, om det nu är sant, att han abdikerar om inte regeringen…

 

Nisse:…går med på den…

 

Märtha: …går med på tyskarnas krav och det gällde väl permittenttågen den gången. 

 

Nisse: Ja det gällde permittenttågen det ja…

 

Märtha: Jaa…

 

Nisse: Du vet den regeringen vi hade den…dess huvudsakliga uppgift i detta fallet var ju att försöka hålla oss utanför kriget…

 

Märtha: (Märtha avbryter) Men vi har…

 

Nisse: …de ändå lyckades med det och vi gick väldigt helskinnade ur kriget

 

Märtha: (Märtha avbryter) Och väldigt många…

 

Nisse: …och att de var fega sägs det nu väldigt mycket…

 

Märtha: (Märtha avbryter)…i från svenskt håll ja…

 

Nisse: …men de skulle behöva uppleva tiden…

 

Märtha: (Märtha avbryter)…de vet inte hur det var då alltså. Man måste ju tänka igenom och måste ha känt den stämningen som var, den skräcken, som fanns allmänt för överfall från tyskarna. Jag vet väl episoder som vi kommer ihåg från den tiden då. Jag minns en gång. Vi gick på stan min syster och jag. Det var en, jag undrar om det inte var en lördag kväll, möjligen kan det varit en söndag kväll och plötsligt när vi går förbi Röda Kvarn (en biograf i Uddevalla, reds anm.) så slås bägge dörrarna upp på vid gavel och ut strömmar en massa värnpliktiga. Då var det…sen såg vi dem på ett lastbilsflak och då fick vi veta att det var kritiskt upp nånstans vid gränsen och de var på väg dit…(Nisse avbryter)

 

Nisse: Jag låg på ett (Nisse säger något ohörbart) kompani…

 

Märtha: …det var…

 

Nisse: …och vi var förlagda…vad heter det…skolan…skolan vid…Kasens skola (Gunnar hummar)…och på verandan där så hade vi en telefon, jag var signalist men vi hade telefon där. Och mitt i natten klockan tre ungefär så kom det ett samtal och jag glömmer aldrig det, jag glömmer det aldrig. ”Givakt anbefalles. Fientligt anfall kan väntas omedelbart förestå.” (Gunnar hummar). Det, det, det, jag glömmer aldrig orden alltså. Jag vet inte varför det kom heller men jag gick in till kaparn…vem var det nu?…Ling?..Ling?..

 

Gunnar: Ling Maglerus?

 

Nisse: Ling Maglerus…jag gick in och väckte honom och lämnade fram det här pappret…

 

Märtha: (Märtha avbryter) Du var signalist ja ja. 

 

Nisse: jaa…och lämnade fram det här pappret. Han tittade på det och så sa han ”vidarebefordra detta till alla våra poster”, vi hade poster på Orust och Töllås och olika ställen så jag fick ju ringa sex, sju ställen och läsa upp samma sak och då fick ju befälet där reda på hur det var. Men sen hände inte nåt mer men, men orden…orden…de glömmer jag inte så man har varit misstänkt nånting alltså. Det var nånting på gång. (Nisse pratar vidare i bakgrunden men Märtha avbryter och överröstar honom)

 

(Märsta och Nisse pratar samtidigt om olika saker)

 

Märtha: Det kan ha varit, det kan ha varit en…nån…men jag minns det att vi tyckte att det var nåt förskräckligt, vi stod i stan och grät när vi såg de här lastbilarna körde upp med alla dessa killarna mot gränsen och det var en våldsam process och så kom ryktet att det är tyskarna över gränsen och riskerar. Det var många gånger det kritiskt vid gränsen och man trodde att nu, nu kommer de, nu är det färdigt. Och det var väl så att de fick mitt under föreställningen ge sig i väg. De var runt då och det var ganska många killar som hade…var på bio. (Nisse pratar med Gunnar om annat i bakgrunden).

  

Nisse: Men du vet att det fanns en speciellt tacksamhet i Norge att vi inte var med i kriget.

 

Märtha: Ja jag skulle säga det. Ja det finns det och vi har aldrig hört nåt annat. 

 

(Märtha och Nisse pratar samtidigt i munnen på varandra och det går inte att urskilja vad Nisse säger)

 

Nisse: …en gräns som det gick att gå över när det gällde att…(Märtha avbryter)

 

Märtha: jaa och Sverige kunde hjälpa Norge med mycket, och gjorde också.

 

Nisse: Ja jag ska tala om en gång så var det en arbetskamrat till mig som gick upp…man…man…eh…fick inte gå i Strömstad…fick man…eh…kom man inte in utan att ha tillstånd. I gränstrakterna där kunde man inte komma åt. Och han gick dit med…med…meddelanden. Hur han fick tag i dem det vet jag inte men han hade…var misstänkt…för de hade tagit honom med trycksaker upp i Skee som han skulle trycka, som han skulle gå över till norrmännen, och lämna vid gränsen alltså. Men han åkte fast. När han kom hem så lämnade han till mig 10 000 norska kronor och en liten pistol som jag skulle ta vara på för att inte han inte skulle ha den va… 

 

Märtha: Han vågade inte bli tagen med de…

 

Nisse: Nej, nej. Men pengarna fick vi ordnat till så de kom över upp i Dalsland i stället. Men de kom fram till…det var till Hemmafronten. 10 000 norska kronor var kanske inte så lite där det vet jag inte men det var 10 000 i norska kronor. Så de fick vi över i Dalsland. Kommer inte riktigt ihåg hur det gick men…men…men de kom fram. Men pistolen, var skulle jag göra av den? Den låg hemma i byrålådan i många, många år. För han ville inte ha den tillbaka. (Märtha fnissar och mumlar om att det är konstigt). Men slutligen så slängde jag den i Östersjön när vi bodde i Hjärna. 

 

Märtha: Jaa

 

Nisse: det var en liten, liten pistol men det var ingen ammunition till den ser du. Men den skulle han haft med sig över alltså. (Märtha hummar)

 

(Märsta och Nisse pratar samtidigt i munnen på varandra om olika saker så det är svårt att höra vad Nisse säger)

 

Nisse…jag visste inte var jag skulle göra av den…

 

Märtha: ja vi hade ju kontakt med en del också. En del motståndsmän reste väl…

 

Nisse: (Fortsätter prata om pistolen)…jag kunde ju åkt fast med den va…(Märtha hummar). Den gick antagligen att skjuta med men…men…den var inte stor för det var en sån där som man sticker magasinet underifrån va. (Gunnar hummar)

 

Märtha: Och vi hade ju kontakt med motståndsmän direkt också…eh…Jakob Thomasen minns du?

 

Nisse: Ja

 

Märtha: …och hans kompis. De var ju hos oss…

 

Nisse: Ja

 

Märtha: Det var nog 1942…tror jag…

 

Nisse: Jaa 

 

(Nisse mumlar något ohörbart samtidigt som Märtha talar. 

 

Märtha: …och de var…eh…de som hade flytt från motståndsrörelsen de tog ju Sverige hand om på så sätt och arrangerade ett läger där de fick utbildning i hemlighet då.

 

Nisse: (Mumlar något ohörbart i bakgrunden)

 

Märtha: Ja, det var flera tror jag men han var nog där för vi brukade brevväxla då ett tag med honom och jag vet om, det skulle vara hemligt, det fick inte komma ut (Nisse avbryter)

 

Nisse: Ja de utbildade…ja det var inte hemligt för det stod att vi hade en polisutbildning.

 

Märtha: Ja men inte vilka som var där…

 

Nisse: Men det var ju militärutbildning.

 

Märtha: Jaa visst 

 

Nisse: Vad hette han den där killen som hade det. Det var en känd polis.

 

Märtha: Jaså ja, det minns jag inte men jag kommer då ihåg (Nisse och Märtha talar samtidigt så det är svårt att höra vad Nisse säger)…vi brevväxlade. Han var där ganska länge den här pojken, ett par till, det var flera till.

 

Nisse: De flyttades över till London sedan en hel del av dem…

 

Märtha: jaa

 

Nisse: Men det här med kritik…kritiken…det är ju sånt som kommit fram nu senare alltså i Sverige. Det är klart att det kan låta jäkligt att man gjorde så. Men…men jag kan nästan säga att det var 90-procentiga beslut från regeringen trots allt.

 

Märtha: Ja och vår…den svenska försvarsmakten var ju ingenting att sätta emot om tyskarna hade kommit över…(Märtha och Nisse pratar i munnen på varandra)…eller då…(Nisse avbryter).

 

Nisse: Den 12:e, det måste väl varit den 12 april för jag fyllde år den 11:e och då ringde mamma och sa att jag hade en inkallelse hemma i Göteborg,  jag jobbade i Småland då. Och jag hade fått…vilken dag var det planet sköts ner?

 

Gunnar: 14:e, söndag

 

Nisse: 14:e, ja, 12:e eller 13:e ryckte jag in i Grohed, på Underås, på verandan skrevs jag in där. Och efter den händelsen på regementet, när jag var på gården så blev vi utskickade så vi kom upp och så fick vi vara ute på Kuröd, vid gården där bakom en ladugård. Och där säger…eh…ska vi se det måste varit Ling Maglerus men det..eh…som var där. Jag kom till (Nisse säger något ohörbart)-kompaniet ja, det måste varit Ling Maglerus. Då sa han att vi har inte…vi har inga vapen ännu, sa han. De är på väg hem ifrån Finland, sa han. Och uniformer var det dåligt med. Det fanns ju sådana som gick i ”modellier”…

 

Märtha: (Gäspar) Ja det var två olika sorter

 

Nisse: Modellier med byxmodell 23, den blåa

 

Märtha: jaa

 

Nisse: och det kom sedan en alldeles ny 

 

(Märtha och Nisse talar samtidigt)

 

Märtha: Ja 1940 då minns jag hur de såg ut. Det var bedrövligt. De skämdes för att…

 

Nisse: Vi fick, hela vårt kompani, fick den nya uniformen. Vilken modell var det?

 

Gunnar: 39?

 

Nisse: Jaa, det fick vi (Märtha hummar). Den modellen fick vi, hela kompaniet. Och vi såg väldigt fina ut vet du (Gunnar hummar). Med damasker och allting 

 

Märtha: (Märtha fnissar) ja

 

Nisse: Sen åkte jag upp till Norge…Strömstad (Nisse rättar sig)…eh…vår signalpatrull åkte upp till Strömstad för att titta på telefonstationen där och lyssna på samtal. Vi lyssnade på alla offentliga apparater, på hotellen och de där som fanns på stan som de ringde på. Men det hände ingenting. Vi fick aldrig riktigt särskilt något tag i det där. Och efter det låg jag på Solhems telefonstation. Uppe vid gränsen. (Märtha hummar). Sen till hösten låg jag uppe på Ture borg för att prata om det för det har de ju pratat om ni i dagarna ibland. (Gunnar hummar). Uppe…eh…överst i den där vinkeln. Det var tur jag inte var där när det brann. 

 

Gunnar: jaa (skrattar)

 

Märtha: Farligt, farlig bostad den…jaa

 

Nisse: Jag har bilder från den branden men de är dåliga. Jag har tagit de själv fast…men de har de fått på Folkets…nej på arkivet däruppe…eh…ABF:s fotoklubb har fått det utav mig.

 

Märtha: Ja det är väl Villa Elfkullen.

 

Nisse: Ja de har fått också, de har fått också lite exemplar utav mig.

 

Märtha: De vill ju ha gamla kort.

 

Nisse: Men jag kom upp sent, för branden visste…man såg inte branden här i stan.

 

Märtha: Det var dimma. 

 

Nisse: Det stod i Bohusläningen då att det var en brann som syntes över hela stan. Det var inte sant. Man såg den uppå norr och man såg den på Kapelle men man såg den inte i stan. Det var dimma eller…

 

Märtha: Ja. Nej vi får väl sluta här.

 

Nisse: Ja

 

Märtha: Vi får tacka för oss då.

 

Gunnar: Men det är jag som ska tacka. (Märtha skrattar) Nu ska vi bara koppla loss dig. 

 

 

Intervju slut.